Var inte rädd för kvinnors ilska

Jag vet inte varför, men män tycks ha en form av allergi mot upprörda kvinnor som får dem att reagera irrationellt. Det vanligaste mönstret är att bli undvikande och ursäktande. Ett ovanligare mönster är att bli arg.

Inget av dem är bra.

Om kvinnan i ditt liv blir upprörd bör du börja med att reflektera över den mycket viktiga frågan, har hon en poäng? Om du kommer fram till att hennes ilska är rättmätig så får du förstås anpassa dig.

Om du tillhör majoriteten av alla män så kommer du ofta komma fram till att det är fullkomligt orimligt att hon blir så upprörd eller att hon blir upprörd alls.

Om du ändå känner psykologiskt obehag, ångest, skuld eller skam så är det något du måste komma till rätta med. På lång sikt kan du arbeta på att få henne att respektera dig och hyfsa sitt beteende men kortsiktigt måste du skapa en situation där du kan stå för vem du är och inte låta hennes känslor rubba den övertygelsen. Det är viktigt! Du är viktig!

Jag har många gånger stött på kvinnor som rakt ut sagt att de vill att deras män ska skärpa sig och inte låta sig påverkas av deras utbrott:

”Man up”

”Jag vet att jag beter mig som en 2-åring, jag vill inte att du ska acceptera det”

Men det här är för dig, du mår bättre om du själv sätter ramarna för om du duger som person och partner. En positiv bieffekt är att hon säkert kommer uppskatta dig mer.

Av någon anledning sitter det djupt in i mäns inre att kvinnan är den som har rätt. Det finns feministiska psykoanalytiker som menar att det handlar om att män identifierar sig med sin kvinna som sin mor. Jag vet inte, men många män beter sig som om deras kvinna var deras mamma. Den som egentligen har rätt. De beter sig som olydiga pojkar som hoppat i lerpölar, gått in med smutsiga skor och blivit påkomna. Deras inre fungerande är fyllt av skuld och skam inför att bryta mot okända regler, deras kvinnas förväntningar. Som om blotta faktumet att hon är missnöjd är att gå på finaste mattan med leriga skor.

Det är inte hälsosamt och det är inte manligt och det fungerar inte i relationer.

För att avsluta med att betona vidden av problemet vill jag bara konstatera att det är vanligt att jag möter män som är så fyllda av skuld inför sina egna önskemål att de ber om ursäkt för vad de vill innan deras fruar ens sagt att de misstycker. Än mycket mer vanligt är att män inom sig förhandlar bort vad de vill och tycker långt innan de tagit upp det med sin fru, kanske innan de lyft sina behov till sina medvetna tankar.

Jag har aldrig mött en kvinna som fungerar på samma sätt. Många kvinnor är för all del skuldtyngda. De lever under bördan av att försöka leva upp till normer för hur de ska vara bra mammor, duktiga flickor på jobbet, bra döttrar, goda feminister och dylikt. Jag har aldrig stött på någon som är skuldfyllt upptagen av att leva upp till sin mans krav.

Det är ännu en anledning till att jag tror ett mer välfungerande sätt att förhålla sig i dessa relationer är att mannen tar på sig ledarskapet. Män verkar vara bättre på att sätta ramarna för familjen gentemot yttre krav, begränsningar som skulle hjälpa många kvinnor att må bättre. Kvinnor verkar bättre på att lyssna på män utan att ständigt fyllas av förlamande skuld över att de inte lever upp till deras krav. Den omvända situationen är så skuldfylld för många män att de blir deprimerade.

24 thoughts on “Var inte rädd för kvinnors ilska

  1. Det där känns verkligen igen!🙂

    ”Jag vet att jag beter mig som en 2-åring, jag vill inte att du ska acceptera det”

    Har du någon förklaring till varför många kvinnor har denna tendens till att börja med?

    Själv känner jag att det är djupt rotat i mig att jag måste kunna stå för det jag säger, och därför tvingas disciplinera mig så att jag aldrig beter mig som en 2-åring. Hur vanligt menar du att det är att män häver ur sig tokigheter för att ”de bara ville höra hur det lät”? (Det kanske är vanligare än jag tror, men jag har själv svårt att minnas att jag stött på det).

    • Jag tror man kan tänka på det på många sätt. Män fostras som jag upplever det till att hålla inne på de flesta känslor. I kvinnliga sociala sammanhang verkar starka känslor vara accepterat, ibland förväntat, på ett helt annat sätt.

      Just i relationer tänker jag att en man som får omotiverade utbrott skulle framstå som antingen svag eller hotande. Båda utfallen är negativa för både honom och relationen. Förmodligen är det därför de enda män jag stöter på som får den typen av utbrott har psykiska svårigheter. Något som kvinnor som beter sig på det sättet inte alls behöver ha. Det är snarare normalt, åtminstone bland de jag träffar.

      Läser man de amerikanska manosphere-bloggarna som jag tycker har uppfriskande perspektiv på relationer så skulle de kalla det ett fitness-test (de använder shit-test också men … språket …), dvs. ett test av om mannen är tillräckligt stark/maskulin för att inte ge efter för kvinnans nycker. Jag har svårt att se att det skulle vara syftet, ens omedvetet, men jag tycker att de har en poäng om effekten. Det blir en form av dominanstest. Om mannen ger efter för kvinnans ilska, när den är obefogad, så hamnar han i en underordnad position. Hon blir mer dominant. Om han lyckas hantera den genom att vara lugn och hjälpa henne lugna sig tar han stark och mogen roll. Han blir mer dominant.

  2. Pingback: Söderberg och två strategier för kärlek « Johan Grå

  3. Hej, nu har jag hittat hit! Eftersom du inte har skrivit så många inlägg hittills så började jag helt enkelt läsa från början.

    Av din kommentar på Genusdebatten fick jag uppfattningen att du jobbar med parterapi. Stämmer det?

    De kvinnor som säger saker i stil med ”Jag vet att jag beter mig som en 2-åring, jag vill inte att du ska acceptera det”, har du träffat dem bara i din yrkesroll? Eller även privat? Jag känner inte alls igen det beteendet och skulle förmodligen tappa hakan om någon i min omgivning bar sig åt på det viset.

    I slutet skriver du att det vore bättre om männen tar på sig ledarskapet och att ”Män verkar bättre på att sätta ramarna för familjen gentemot yttre krav, begränsningar som skulle hjälpa många kvinnor att må bättre”. Så jag förstår vad du menar, kan du ge exempel på ramar och begränsningar som du tänker på.

  4. Visst, ett exempel är barnuppfostran. Jag träffar många kvinnor som är alldeles för stressade över omgivningens krav på hur de ska ta hand om sina barn. Män tenderar lägga något mindre vikt vid omgivningens krav. Fast det är många saker som spelar in här. Män utsätts också för mindre socialt tryck. Tidningar män läser handlar inte lika mycket om barn, de män umgås med pratar inte lika mycket om barn. Oavsett förklaring är det ett exempel på en situation där mannen många gånger skulle kunna bära bördan av ett beslut som gav paret mer ro.

    Folk jag träffar är mer explicita, framförallt ställer jag mer frågor i mitt yrke, och exemplen är valda för att de är ovanligt tydliga, men börjar du leta kommer du hitta fler exempel än vad du tror, tror jag🙂 Många män lever i villfarelsen att kritiska kvinnor vill att männens ska göra som de säger. I själva verket vill kritiska kvinnor oftast känna engagemang, att de är betydelsefulla för mannen och att de är trygga. Det känslorna tillfredsställs i de flesta fall inte av anpassning eller undvikande.

  5. Måste erkänna att jag har dålig koll på yttre krav när det gäller barnuppfostran. Kanske har jag gjort dem till mina, fast jag inte inser det. Men om problemet är att kvinnor inte klarar av att stå emot omgivningens krav och förväntningar, varför är lösningen att männen tar på sig ledarskapet? Vore det inte bättre om männen lär sig att ta mer plats och kvinnor lär sig att lita på sig själva, och att de i stället delar på ledarskapet? Själv skulle jag vara otroligt obekväm med att min man ensam fattade beslut som rör vår familj.

    ”… men börjar du leta kommer du hitta fler exempel än vad du tror, tror jag.”

    Hm, jag kanske måste börja med att studera mitt eget beteende😉

    • Varför funkar inte delat ansvar? Det är 100000 kronors frågan. Alltför ofta förfaller det gemensamma ansvaret till att man blir:
      – mer syskon än partners
      – olyckliga och att kvinnans missnöje uttrycks som kritik och mannens som undvikande
      – gemensamt ansvariga för att leva upp till kvinnans normer och misslyckas leva upp till både kvinnan och mannens känslomässiga behov

    • Bra fråga, tack för den. Det är en komplex fråga som är svår att besvara uttömmande men jag ska försöka hålla mig kort.

      Centralt för mig är individers lika rätt att efter bästa förmåga förverkliga sig själv i den miljö de lever i. Vilket ska tolkas som individens förmåga att skapa sig ett bra liv. Kön är irrelevant, det är individen som är viktig.

      Anledningen till att jag skriver den här bloggen är att relationer är en mycket viktig del av de flesta människors liv. Vårt samhälle intellektualiserar så kraftfullt att vi delvis tappat verklighetsförankringen. Det gör relationer, särskilt mellan man och kvinna, svåra. I synnerhet män får dåliga råd. Empatin med män och insikten i hur det är att vara man är låg. Jag vill använda min teoretiska och praktiska erfarenhet för att dra mitt strå till stacken och vara en motvikt.

      Individen är fortfarande central. Var och en kan bara finna sig tillfreds genom förhålla sig till sig själv och sina livsbetingelser. Om det jag skriver inte passar en viss individ, utmärkt! Det är bra att de vet det och inte anammar andras åsikter okritiskt. Fast jag vill också uppmana folk att inte förkasta det ovana alltför snabbt. Vi får åsikter serverade dagligen från mängder av källor. Om du trots alla goda råd och önskvärda värderingar inte finner att du blir lycklig och får goda relationer kanske det är värt att lufta de invanda tankemönstren och reflektera över om inte en annan förståelse av världen kan ledsaga dig bättre.

      I samhällsperspektivet är jag i kontrast till den allmänna diskursen framförallt intresserad av samhällets förmåga att överleva. Eftersom det alltid leder till hat om man delar in sig i grupper som förstår sig själva som förfördelade av andra grupper är jag negativ till det sättet att analysera världen. Det är psykologiskt omöjligt att se sig själv som en förtryckt grupp utan att uppleva hat (i princip, det är en förenkling av psykologisk teori). Jag vill hellre se samhället blomstra än brinna. Vi är i ett samhälle tillsammans och vi är beroende av varandra, jag tror på samverkan och ömsesidighet.

      Korta svar tillhör inte mina personliga styrkor🙂 Var det ett svar på din fråga? Hur ser du själv på jämställdhet mellan könen?

      • Jag har inget emot långa svar så länge de är intressanta.🙂

        Behöver man vara olycklig för att behöva utmana invanda tankemönster och reflektera över sin syn på världen? Det är väl snarare ett ”måste” om man vill utvecklas som människa. Ämnet du skriver om intresserar mig. Även om jag inte har helt klart för mig vad du arbetar med, har jag ändå fått för mig att du har kompetens som förhoppningsvis borgar för att du inte torgför idéer som bara bygger på hemmasnickrade hittepå-teorier. Det är anledningen till att jag är här.

        En del av det du skrev tidigare fick mig att undra om du och jag har väldigt olika syn på människor. Med tanke på ämnet är det – i alla fall för mig – viktigt att vi har en hyfsat gemensam utgångspunkt för att ett fortsatt samtal ska kännas meningsfullt.

        ”Centralt för mig är individers lika rätt att efter bästa förmåga förverkliga sig själv i den miljö de lever i. Vilket ska tolkas som individens förmåga att skapa sig ett bra liv. Kön är irrelevant, det är individen som är viktig.”

        ”Vi är i ett samhälle tillsammans och vi är beroende av varandra, jag tror på samverkan och ömsesidighet.”

        Ovanstående kan jag med lätthet skriva under på. Och då är min fundering om det finns något i formuleringarna som vi ger olika innebörd. Jag har nämligen svårt att få ihop det med att du, som jag uppfattar det, förespråkar att män ensamma ska ta beslut som rör familjen. Kan du utveckla hur du tänker?

        Det du skrev om förtryck och hat var också intressant och jag har nog några frågor om det, men nu behöver jag fixa middag.

            • Jag tycker kvinnor ska sträva efter att vara mogna, vuxna och ansvarstagande individer. Poängen är dock att det inte är det primära problemet i relationer, inte ens i de relationer där kvinnan är dålig på att ta ansvar. Det vanliga mönstret är att kvinnan tar ansvar och att mannen abdikerar, vilket är ett problem för båda.

              Det kvinnan i de situationerna kan göra är att släppa in mannen, exempelvis genom att inte köra över honom bara för att det går, utan lita på hans beslut. Samt göra sig medveten om att för män, i högre grad än för kvinnor, är en viktig del av att känna sig älskad att man känner sig uppskattad och respekterad.

              Kvinnors tendens att kritisera och ifrågasätta är oproblematisk om mannen är tillräckligt stark för att stå emot men vanliga svenska män uppfostras att ta kvinnor på så stort allvar att det bildas en negativ spiral som båda lider av.

            • Kvinnors tendens att kritisera och ifrågasätta är oproblematisk om mannen är tillräckligt stark för att stå emot men vanliga svenska män uppfostras att ta kvinnor på så stort allvar att det bildas en negativ spiral som båda lider av.

              Det där känner jag igen väldigt väl. Jag tycker nog själv att jag med åren byggt upp ett självförtroende som gör att jag kan stå emot sådant utan större problem, men jag minns mycket väl ett antal väldigt smärtsamma upplevelser på vägen. Jag vill nog inte påstå att klagomålen blivit färre – men jag tar definitivt åt mig mycket mindre nu.🙂

              En milstolpe på vägen för mig var den mentala bilden att vi i förälskelsen tenderar att uppleva att vi genom vår partner har hittat en genväg till att bli en ”hel person” (dvs tillsammans blir vi en hel person), vilket gör att vi krokar i varann på ett sätt som bara fungerar under förälskelsens rus. När man sedan börjar agera mer självständigt bryter man en massa implicita kontrakt som man ingått med partnern, och man börjar anklaga varann för att svika ett ansvar som aldrig borde ha lagts på någon annan.

              Den insikten fick mig att börja bli medveten om hur mycket vi projicerar på varann, och gjorde mig också besluten att, även i relationer, ta ansvar för mitt eget växande och se relationen mer som två personer som slår följe genom livet än går upp i varann.

            • Svara inte om det är för personligt men jag kan inte låta bli att bli nyfiken. Vad fick dig att börja ompröva ditt/ert förhållningssätt? Har du några tips till andra som gör samma resa?

            • Svara inte om det är för personligt men jag kan inte låta bli att bli nyfiken. Vad fick dig att börja ompröva ditt/ert förhållningssätt?

              Det är nog lite svårt att säga. Jag åkte rejält på pumpen när jag var i de tidiga 20, och hade väl valet att försöka ta mig igenom och förstå (både henne och mig själv) eller fly undan och bli bitter. Jag valde det förra. Några år senare hade jag ett förhållande som svävade i gränslandet mellan bästa vänner, syskon (bildligt, alltså) och älskare. Det höll naturligtvis inte, och det förvånade mig själv hur ilsken jag blev. Det var (förstås) hon som valde, och jag var inte överens med hur hon prioriterade. Ändå hade vi talat om det innan, så det kom inte som någon överraskning. Det, och en del andra turer, var i princip ett helvete i ca 8 år, så jag vet inte om det är något jag kan rekommendera.

              Men visst, otroligt utvecklande. Nu känner jag mig ungefär som Johan Olsson inför femmilen.🙂

  6. Jag kom ihåg en intressant diskussion mellan män och kvinnor på en amerikansk MRA-blogg där en kvinna beskrev hur hon hindrat sin man från att lämna rummet för att hon inte ville att han skulle lämna henne ilsken, medan massor av män uppfattade det som en farlig maktdemonstration från kvinnans sida eftersom han genom att flytta på henne i ett upprört tillstånd riskerar att dra på sig hustrumisshandelsanklagelser (polisen går tydligen mycket hårdhänt fram mot män redan på grundval av rena påståenden från kvinnans sida).

    Det verkar som att kvinnor både vill och inte vill bli dominerade. De har skapat lagstiftning/samhälle/kultur som gör att endast (eller åtminstone främst) normbrytande män kan dominera dem som de vill bli dominerade.

  7. Johan:
    Jag har nu läst artikeln ”The Misandry Bubble” och vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var visserligen fascinerande att få antifeministernas ”teori” beskriven som helhet, i stället för som lösryckta delar i blogginlägg och kommentarsfält. Men mest gjorde texten mig sorgsen. Sorgsen över att det finns personer som hyser ett sådant förakt för människor i allmänhet, och för kvinnor i synnerhet.

    Du har naturligtvis rätt att skapa din egen bild av världen. Men om du förordar patriarkat som samhällsordning för att ge ”betamännen” makt att kontrollera ”de hypergama kvinnorna”, varför säger du inte det? Som du själv skriver i ett annat inlägg: skaffa dig en åsikt och stå för den.

    Med det tackar jag för mig och går ut i friska luften igen.

      • @Lasse-Maja,

        Kan du ange specifikt vilka delar av artikeln som beskriver ”förakt för människor i allmänhet, och för kvinnor i synnerhet”?

        Att säga att den där artikeln beskriver ”antifeministernas teori” som helhet är möjligen inte lika inkorrekt som att säga att SCUM beskriver feminismen som helhet, men logiskt sett i ungefär samma klass. Jag ser den där artikeln som en MRM-reaktion på radikalfeminismen med starka inslag av PUA-teori. Därmed inte sagt att den inte är läsvärd, men jag kan förstå att den upplevs som provocerande och arg.

        Vill du läsa något som har en mer balanserad* approach, kanske New Male Studies: Misandry and Emptiness: Masculine Identity in a Toxic Cultural Environment kan vara mer passande.

        We make a clear distinction between ideological feminism and egalitarian feminism. Unlike ideological feminists, egalitarian feminists have no general theory about the ultimate origin of conflict between men and women. From their point of view, only one thing matters: Women have found it harder than men to enter public life—that is, to build careers outside the home. Some attribute this problem to the greed or ignorance or prejudice of men. Others attribute it to the fact that motherhood places special demands on women. Still others attribute the problem to both factors. All, however, believe that sexual equality is the solution (although some define that as equality of opportunity and others as equality of result,11 each of which entails specific legal consequences).12 From the perspective of men, however, this approach is some what naïve. Equality is a noble ideal, to be sure, but egalitarian feminists have tended to overlook its unintended consequences for men (and therefore, indirectly, for women as well).

        Det de beskriver som den oavsedda bieffekten för män är att män genom historien endast haft ett värde så länge de presterar, och alltså inget intrisiskt värde som män, medan kvinnor haft – och har – just ett sådant intrinsiskt värde som kvinnor. Genom att koncentrera sig på att bara omfördela den ‘makt’ som varit männens att förtjäna, utan att ägna något intresse åt vad man skall ersätta det med för männens del, skapar man ett tomrum för männen.

        Det Johan beskriver är olika sätt för män att ta initiativ för att höja sitt värde i den privata sfären. Om jag förstår dig rätt menar du att detta skulle ses som ett sätt att kontrollera kvinnor och inrätta ett patriarkat?

        Motfrågan torde bli: hur menar du att män skall kunna utveckla integritet och självkänsla om de på precis alla områden först och främst skall visa kvinnor hänsyn? Förr i tiden förväntades kvinnor finna sin självkänsla i att ‘tjäna sin make’. Är det så du tycker att män skall agera idag?

        * Även denna artikel kan nog upplevas som provokativ inte minst för många kvinnor. men du kan kanske fundera på hur det känns för män att nästan dagligen göras kollektivt ansvariga för våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och ‘århundraden av förtryck’.

  8. Pingback: Under ilskan finns de verkliga behoven | Johan Grå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s