Hur du lär din man att ta ansvar

Jag gick igenom sökstatistiken för bloggen. Den vanligaste anledningen att läsare hittar hit via Google är frågor om hur de får män att ta ansvar. Det är en rimlig fråga så jag tänker besvara den.

De flesta kvinnor med det här problemet har redan försökt standardmetoden, att envetet kritisera alla beslut mannen tar. Det är en fullt rimligt reaktion att kritisera något som irriterar en men sannolikheten för att det ska hjälpa är nära 0 %. Den lilla grupp det hjälper på är de män som till slut får nog, blir förbannade, och bestämmer sig för att ta ansvar för sina egna liv. Inte reaktionen deras kvinnor söker.

Förresten, du kanske redan anat det, men jag vill ändå poängtera. Om du letar efter någon som tycker synd om dig eller som stöttar dig i att det inte är rättvist att han inte tar ansvar så har du kommit helt fel. Jag kan hjälpa dig förändra situationen, vad som är rättvist har ingenting med hur man förändrar en relation att göra. Jag är krass men jag är inte så elak att jag lurar på dig meningslöst dravel om vad som borde hjälpa i en utopisk värld.

Om du har en man och vill få honom till att ta ansvar så står du inför två dilemman. För det första, det enda sättet att få människor att göra något av sig själva är att bygga på deras inre motivation. Det andra, att ta ansvar är en aktiv handling. Det räcker inte att få honom att göra saker på kommando, svårt nog. Du måste få honom att ta egna initiativ.

Vi börjar med motivationen. Din man har ett antal motiv i relationen. Han är kanske inte medveten om det själv och kanske protesterar om du frågar honom, men lite på mig, sannolikheten är på min sida. Han är motiverad av sex, omtanke och respekt. Det kan låta krasst för vi är inte vana vid att vara konkreta om mäns behov, men se det som tre komponenter av kärlek. Kärlek driver din man. Kärlek är för din man är sex, omtanke och respekt.

Av olika skäl som jag av utrymmesskäl struntar i är det svårt för dig att åstadkomma en förändring med hjälp av sex (en del män skulle slå mig om de hörde att jag avråder från att använda det) och omtanke. Det lämnar oss med respekt som är ett mycket bra verktyg.

Eftersom respekt numer förknippas med välbyggda unga män som vill bli fruktade ska jag förtydliga vad jag menar. Din man vill att du ser upp till honom, uppskattar honom, hans insats och hans beslut. Det är inte för att han vill vara en patriark och se ned på dig utan för att han instinktivt, omedvetet, vet att det är så kvinnor beter sig när de är kära i en karl. Något du lätt kan känna igen om du tänker på hur dina tjejkompisar beskriver en ny kille, de skryter om honom. Din man vill ha din respekt för att han vet att det är så du beter dig när du är kär.

Få honom att ta initiativ. Det finns ingen riktigt bra psykologisk teori för hur man får människor att ta egna initiativ. Populärpsykologiskt tänker många kring ämnet, ”hur får jag min partner att vara spontan?”, vilket brukar leda in i cirkelresonemang. Kliniskt funderar man exempelvis på hur man hjälper barn bli mer självständiga. I ledarskapspsykologi funderar man kring hur man får anställda att bli självständiga. Det bästa enkla svaret man kan ge är att man uppmuntrat initiativförmåga genom att bidra med trygghet, låta människor pröva och lära sig genom sina misstag, inte förekomma dem och se deras framsteg utan att ta över dem.

Kanske har du redan förstått varför det är en dålig metod att kritisera din man för vad han gör och inte gör? Går vi tillbaka till motivationen så lär det honom bara att du inte respekterar och älskar honom samt att det inte spelar någon roll vad han gör, du kommer aldrig älska honom. Ingen motivationsförstärkare direkt.

Tittar vi på initiativförmågan så bryter kritik som metod återigen mot allt vad bra metoder är. Det minskar hans trygghet, hindrar honom från att utforska och lära sig själv, skapar inlärd hjälplöshet genom att lära honom att det blir fel nästan oavsett vad han gör.

Så vad du istället bör göra är precis tvärtom. Vi börjar med respekten. Varje dag fattar en människa tusentals beslut, medvetet eller automatiskt. De flesta är fullkomligt betydelselösa. Säg att högst en procent av besluten spelar roll.

Mitt förslag är att du från och med imorgon avstår för att kritisera något beslut han tar eller inte tar i några månader. De flesta kvinnor i den här situationen tycker att det är svårt att avgöra vilka beslut som spelar någon roll. Det är i själva verket enkelt, fråga dig själv om det kommer ha haft någon betydelse om ett år. Alltså:

–          ”Barnen har ju olika strumpor på sig till dagis, det kan de ju inte ha!” – betydelse om ett år – nej!

–          ”Kan du inte köra lite försiktigare?” – betydelse om ett år – nej!

–          ”Du glömde ju köpa mjölken?” – betydelse om ett år – nej!

o.s.v.

Påminn dig själv att du arbetar på en förändring. Bara för att du accepterar något du är missnöjd med idag innebär det inte att du behöver leva med det för resten av livet.

När du klarat begränsa kritiken några månader så kan du börja ha något fler åsikter, för det är klart en hel del saker är inte viktiga om ett år men om du inte får ha en åsikt så blir det inte så mycket kvar av dig som person. För det stora flertalet är det dock ett oändligt mycket större problem att man kritiserar för mycket.

Detta är bara grundkursen. Vi strävar efter respekt, inte avsaknaden av missaktning.

För att visa respekt kan du kanske tänka dig tillbaka till hur du betedde dig när ni var nykära. Förmodligen hade du en del beteenden då som du slutat med. Behöver du hjälp på traven, överdriv gärna, lär honom att du litar på hans beslut. Oavsett vad det är, när han fattar någon form av beslut, följ bara med, visa gärna uppskattning, men bli inte ironisk eller raljerande då är du tillbaks där du började. Om ditt problem är hushållet så följ med i alla beslut som har med hushållet att göra, även om de är dåliga, så länge de inte påverkar er om ett år.

Det här är en svår övning. Det är svårt att gå från att ha en kritisk inställning till någon till att börja lita på personen men det är enda sättet. Du kommer behöva stå ut med att mycket blir annorlunda än vad du önskade. Det mesta spelar ingen roll, ni har olika preferenser. Annat är viktigt men om det inte är akut får du helt enkelt acceptera det under de första månaderna åtminstone.

Följer du ovanstående instruktioner har du uppfyllt det som är viktigt för initiativförändringen också. Du låter honom växa sig in i uppgiften och pröva sina egna vingar. Det betyder att du inte lägger dig i, att du låter honom fatta sina egna beslut och stå för konsekvenserna. Lägg dig bara i om han uttryckligen ber om hjälp men var varsam med att inte ta över. Gör vad han ber dig om, men instruera honom inte annat än i rena faktafrågor. Om det är något han har kapacitet att hantera, låt honom göra det och stötta honom även om det blir fel. Lita på honom och se honom växa.

Jag betonar, detta är en svår övning, men det är vad som fungerar.

Det svåraste budskapet av alla är att det är du som skapar din relation. Så ansvaret för att få en förändring du önskar ligger helt och fullt på dig. Många för att inte säga de flesta lever under illusionen att vi borde kunna be vår partner att förändra något vi inte uppskattar och så gör de jobbet att förändras. Stryk den illusionen. Om du vill att någon annan ska förändras kräver det alltid mer arbete från dig än från dem.

Ett avslutande tips. Kvinnor vill i allmänhet att deras män ska ta mer ansvar för att de på ett känslomässigt plan upplever männens insats som ett kärlekstecken. Kvinnors kritik beror på att de blir sårade eller känner sig ensamma av bristen på engagemang. Om du vill pröva detta hemma kan du ha det i åtanke. Att sluta kräva hans kärlek genom att kritisera kan vara svårt men tänk på att du gör det för att på lång sikt få mer av äkta kärlek.

14 thoughts on “Hur du lär din man att ta ansvar

      • Om du behöver ämnen får du för min del gärna utveckla de ”olika skäl som jag av utrymmesskäl struntar i” till varför sex och omtanke inte fungerar.

        • Jag tänker ge dig två svar. Ett konkret som jag skulle ge om en kvinna frågade och ett angränsande eftersom du är man, det senare hittar du i ett eget blogginlägg.

          Först och främst tänker jag att respekt, omsorg och sex är skilda fenomen. Respekt är något vi får för vad vi gör eller vad vi är, omsorg något vi får utan krav och sex något som handlar om attraktion, drift och ibland omsorg. Därför är respekt helt enkelt det som är närmast förknippat med att ta ansvar, även om viss form av ansvar kan resultera i attraktion, dock sällan den typ av ansvar kvinnor ber om.

          De pragmatiska skälen är att det är svårt att använda sex och omsorg som verktyg för att uppmuntra ansvarstagande. Teoretiskt bör belöningar komma i omedelbar anslutning till beteendet man vill förstärka. Det är inlärningsteori. Det är naturligare att ge respekt i anslutning till agerande, ”jag hoppas du vet hur mycket jag uppskattar att du alltid kör, det känns tryggt” är naturligt respektfullt, sexuella eller omsorgsrelaterade motsvarigheter får ni fantisera om själva men det faller sig förmodligen inte lika naturliga.

          En annan pragmatisk aspekt är att få kvinnor kommer börja ge sexuella belöningar i form av vad ni nu fantiserade ihop i stycket ovan. Många män skulle dessutom ha svårt att hantera om kvinnor gjorde det. Män jag talar med har ofta ett komplicerat förhållningssätt till sex. Om det skulle få sex som uppmuntran skulle det förmodligen snarare utlösa skuld eller skam, ”jag är inte värd det, tänk om hon inte tycker om det?”

  1. Pingback: Skaffa en åsikt och stå för den | Johan Grå

  2. Många bra tips och råd om hur man stärker en människa, men jag tänker spontant kring ansvaret här. Ditt fokus när du skriver är nämligen ”hur du (kvinna) får din man att ta ansvar”. Att en kvinna ska förmå sin man att fatta genom att bygga upp honom osv innebär ju ett fortsatt ansvarstagande för mannens brister från kvinnans sida, vilket ju i sig är en del av grundproblemet, dvs: mannen tar inte ansvar med resultatet att kvinnan tar mannens ansvar (för annars går det ut över barnen) och när kvinnan tar ansvar för allt behöver inte mannen göra något = cirkeln sluts. För att förändra situationen ordinerar du alltså att kvinnan även ska ta ansvar för att mannen ska uppfatta att det är dags att ta ansvar, vilket dessutom ska göras i god ton/med varierande i förväg uträknade strategier. Det är oerhört kontraproduktivt, eftersom jag tänker anta att en kvinna som är så desperat efter en lösning på problemet att hon tom googlar fram det förmodligen är ganska slutkörd redan. Vuxna män är inte ett extra barn att uppfostra. Jag tycker att din manssyn är ganska pessimistisk.

    • Emilia,

      Att en kvinna ska förmå sin man att fatta genom att bygga upp honom osv innebär ju ett fortsatt ansvarstagande för mannens brister från kvinnans sida, vilket ju i sig är en del av grundproblemet

      En del av det här är ju att när man låter en annan person ta ansvar för en sak, behöver man också släppa kontrollen över resultatet. Jag tror detta är en av de svåraste sakerna för kvinnor när det gäller barn och hushåll. Det är nog också en av de viktigaste anledningarna till att män ‘släpper taget’ och inte tar ansvar: de har ändå inte mandat att styra prioritering och utförande, och vet att kvinnan kommer att kontrollera och eventuellt rätta saker som gjorts ‘fel’.

      Vuxna män är inte ett extra barn att uppfostra.

      Det här är en annan sak som jag funderat en hel del på på senare tid. Det är väldigt ovanligt med relationer där kvinnan tjänar mer än mannen, och dessa relationer tycks ha sämre prognos än genomsnittet. En kommentar som ofta hörs när mannen inte (längre) är den som presterar och försörjer familjen är: ”det känns som om jag skulle ha ett barn till”. Min gissning är att många kvinnor automatiskt associerar till mammarollen när de känner att de är tydligt överordnade sin partner. Män gör inte detta på samma sätt. Om de gjorde det skulle inte så många män vara bekväma med kvinnors tendens att gifta sig uppåt. Det visar sig bl.a. också i hur män använder mer bilaterala tekniker i förhållanden (medlar m.m.), medan kvinnor använder mer unilaterala (gör som de själva vill). Man kan se mannens sätt som en ansträngning att jämna ut maktbalansen. Kvinnans sätt? Tja, jag kanske skall överlåta åt psykologen att förklara det.😉

    • Jag tänker välja en annan infallsvinkel än Ulfs. Nu vet jag inte om du läst några andra av mina bloggposter. Om du gjort det borde det framträtt ett mönster av att jag tycker ett vanligt och negativt relationsmönster är att män abdikerar ansvar för familjen. Vilket både de själva, frun och relationen lider av.

      Folk hittar på alla möjliga sätt att försöka lösa problemet på. Det vanligaste kvinnor gör är att kritisera mannen ännu mer eller dra sig undan men det gör de först när relationen nästan är över.

      Män tenderar att dra sig undan eller säga ifrån argt. Eventuellt förklara att de inte är barn och inte vill bli kontrollerade av sin fru.

      Nästan alla mina blogginlägg handlar om att jag tycker att män ska ta mer ansvar. Inte för att de tar för lite eller för att kvinnor gör för mycket utan för att de är bra för alla inblandade. När jag instruerar män att ta ansvar förväntar jag mig att de tar på sig en ledarskapsroll och tänker att de ska ta ansvar för familjen, alla inblandade och sig själva. Det innebär att man till exempel måste lära sig att hantera att kvinnor generellt är mycket mer kritiska och och tänker mindre på mannen i relationen. Vad jag säger till män är alltså att enda sättet de kan förbättra sin relation är att ta ansvar även för kvinnans bristande uppförande.

      Om en kvinna vill bryta den här dynamiken från sitt perspektiv så gäller förstås samma sak för henne. Hon behöver bete sig på ett sätt som förändrar dynamiken och att bygga upp mannen till någon som kan ta ansvar istället för att montera ned honom till någon som är oförmögen att fatta självständiga beslut är något en kvinna kan arbeta med.

      Det vore förstås mycket bättre om man istället för att behöva lägga en massa energi på att förändra sig själv kunde säga till sin partner att göra allt jobb med att förändra relationen så att man blir nöjd åt en men det lyckas inte lika ofta som metoden där man själv tar ansvar för vad man behöver. Dessutom har de flesta som söker hjälp redan prövat den vägen. Kortfattat, du kan inte förändra en relation genom att förändra din partner, enbart genom att förändra dig själv.

      Man kan ju också reflektera över hur det kommer sig att jag inte fått någon kommentar om alla andra poster som säger till män att ta ansvar för sin situation utan första gången någon tycker att jag lägger på någon för mycket är det det enda inlägg jag gjort där jag nämner att kvinnor ska ta ansvar.

      Hade jag verkligen behandlar kvinnor som män hade jag sagt till dem att om man vill kontrollera allt i sin familj och leda den så ingår det i ledarskapsrollen att man tar ansvar för såväl familjens som alla i familjens behov, dvs. även mannens, och att den som fattar beslut även är ansvarig. Att utöva sitt ledarskap på ett sätt som kuvar ens partner är egentligen en form av förtryck. Jag skulle aldrig acceptera det ifrån män, varför tycker vi synd om kvinnor när de beter sig så?

      För att kommentera mer av din skildring så är problemet att den saknar mannens perspektiv. För att förstå en relation behöver man förstå att det finns två individuella aktörer med sina egna drivkrafter och om du vill förändra deras gemensamma mönster behöver du göra något med systemet som förändrar för båda. Att tänka att kvinnor tar ansvar och män inte gör det är en för grund analys eftersom den enbart utgår från kvinnans perspektiv. Mannens perspektiv lika förenklat är som en manlig kollega nyligen sa i ett privat sammanhang, man får hålla tyst för husfridens skull och när kvinnan är nöjd är relationen bra. Först när din analys även väger in att det är mäns verklighet kan du komma någonstans.

  3. Lustigt att läsa allt detta när det inte bara är hushåll och barnskötsel som brister i ansvarstagande. Ska man bara invänta att en man ber om hjälp när denne kräver att ‘sköta’ ekonomin också och detta resulterar i dröjdmålsräntor, inkassokrav, gömda/rivna räkningar och tom betalningsanmärkningar i kvinnans namn om och om igen som han sedan mörkar och löser senare med dyra krediter? Tusentals kronor som bara försvinner varje månad och barnens sparkonton är tömda. Kan man då säga att man ska vänta på att han ber om hjälp? Det fungerar inte hos kronofogden… Tro mig! Att han inte städar, visst, eller tar hand om barnen, ok, men allt det viktiga då?

    • Lotta,

      Det är klart att det finns personer, såväl män som kvinnor, som begär att få ett visst ansvar som de sedan inte klarar av. Men det är knappast ett generellt mönster.

      Rent allmänt när det gäller ansvar, kan man nog säga att:

      – En person som inte tillåts ta ansvar, kan heller inte förväntas agera särskilt aktivt för att hjälpa till. Ansvar och mandat hör ihop.

      – Om en person begär att få axla ett ansvar och sedan inte klarar av det, måste man ta en diskussion utifrån det faktiska utfallet. Kanske var uppgiften övermäktig? Självklart följer det med ansvar att man också måste äga eventuella misslyckanden. Styr in diskussionen på de konkreta saker som brast; går de inte att åtgärda är det bättre att någon annan får ta över.

  4. Jag har själv kommit in i det där negativa mönstret. Märker det när jag läser här att jag kritiserar en hel del. Jobbar som busschaufför och kör därav väldigt mycket, så det blir lätt när han kör att man kritiserar att han ligger för nära framförvarande bil (typ 3 meter) och då blir han arg men säger att han vet.
    Hela tiden har han haft problem att komma upp på morgonen till sitt jobb. Vi fick En liten för 5 månader sedan och jag har en flicka som är 5 år. Hemma är det jag som lagar mat, diskar, städer, bytar däck på bilen, handlar mm typ allt som tillhör vardagen. Min man jobbar som mekaniker och får då laga bilarna när de går sönder. Han gör det aldrig i förebyggande syfte utan väntar tills den är sönder. Vi bor ute på landet och är därmed väldigt beroende av bil.
    Han betade jobb i samband med att vi fick vår flicka, blev uppsagd efter två månader och jobbar nu på ny firma och ska sluta där inom en månad för att han vill prova på något annat.
    Alltid stöttar jag han, fast att jag hatar att gå hemma utan älskar att jobba, jag tjänar mer än han när jag jobbar.
    Sedan vår lilla flicka kom till världen så har han inte fått ställa sitt alarm på telefonen för att gå upp utan jag säger att jag väcker honom då jag vaknar utan en jätte hög ringsignal. Problemet är att han inte går upp, och det blir mitt ansvar att få upp honom pga av att han inte hör väckarklockan och att jag då säger jag ska väcka honom.. Han kan gå upp, ta på sig och sen lägga sig någon minut å sen kan du lista ut resten.
    Idag la jag ringarna för jag orkar inte längre… Han skyller ifrån sig på allt. Han sov i soffan här om natten för att han skyller ifrån sig på att om vi inte har sex varje dag så kommer han aldrig komma upp på morgonen för han är så sexuellt frustrerad.
    Då kom han inte upp för att han glömde ställa klockan, de blev mitt fel närnjag kom ner och frågade om han inte skulle jobba. Och i råge på allt så lägger han sig till rätta igen och somnar om.
    Så säg mig.. Vad ska man göra? Ska jag må dåligt för att han inte vill? Bara för att han är man så ska jag va tvungen att leva med ett förväxt barn? Tills han är mogen nog att ta ansvar. Han kan inte hantera pengar, han lagar ingen mat, sätter han på en maskin tvätt så har han gjort vad han skullat den dagen tycker han. Å deta har pågått under väldigt lång tid. Och jag har prövat din metod att släta ut allt. Han får ta sin tid till allt, bli bortskämd kanske man kan säga. Och tro mig, det har blivit 10 gånger värre och just nu vet jag inte vad jag ska göra länge.

    • Hej! Det är oklart för mig vad du prövat eftersom du börjar med att skriva att du kritiserar och avslutar med att säga att du slätar över allt. För det första tycker jag att du ska veta att det är besvärligare att rätta till en sådan här situation som kvinna eftersom du måste arbeta bakvägen för att göra honom mer motiverad. En man som vill rätta till situationen kan arbeta direkt med sin motivation. Så du har en svår uppgift framför dig. Det andra är att det är en skillnad på att trycka ner någon med kritik och att släta ut allting. Jag tycker du ska förvänta dig att han tar ett vuxet ansvar för sitt liv men jag tycker inte att du ska kritisera det han gör, som när han kör. Vill du inte åka med honom för att han kör farligt ska du köra själv istället.

  5. Hej!
    Jag och min pojkvän har varit ihop i flera år. Han älskar mig såååå mycket å jag älskar honom jätte mycket. Tills för två veckor sen började jag tappa allt. Jag har under dessa år alltid varit den som hittar på saker i vårt förhållande, tar initiativ till att vi ska göra saker, överraskar med brev, osv. Han gör allt för mig, han finns alltid där för mig. Men det känns som att han tar för givet att jag alltid kommer att älska honom. Jag vill inte att vi ska bli som de typiska gifta tråkiga paren. Han förstår inte vad jag menar. Men jag vill att vårt förhållande ska vara levande. Jag vet HUR MYCKET han älskar mig. Men jag skulle gärna någon gång vilja se honom visa denna kärlek inför andra. Han skulle aldrig få för sig å lägga upp en bild på oss tex å skriva något gulligt. Jag vet inte vad jag gör för fel. Vet inte om det kan bero på att jag haft ett väldigt tufft liv där jag i princip fått ta ansvar trots att jag var så ung. Är idag 23 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s