Jag har återigen tittat på Googles sökstatistik och hittade sökningen ”män som inte kan få kvinnor”.
Det finns ett stort spann i problembilden. Från de män som vill utveckla sin förmåga att flörta. Över de som har genuina svårigheter att hitta någon alls men ändå har gjort det någon gång och är rätt säkra på att de kommer göra det igen. Till de som har kommit en bit upp i åldrarna och fortfarande är oskulder.
Hur man attraherar kvinnor är ett gigantiskt ämne bland manosphere-bloggar utomlands. Läs gärna dem. Jag känner inte till några svenska motsvarigheter. Den här texten är för dem som har stora svårigheter med att hitta någon.
Att inte finna en partner är ett stort socialt handikapp med mycket lidande. Som man kan man inte heller räkna med mycket medlidande vare sig från andra män eller från kvinnor, framförallt inte från samhället.
Min erfarenhet av dessa mäns förmåga att förändra situationen, lära sig träffa och bygga relationer med kvinnor är mycket god. Jag säger inte att det är lätt eller att det är smärtfritt, men det går.
Jag försöker komma till en poäng här men inser att jag inte tar mig närmare den. Jag behöver börja med en allmän insikt om hur människors psyke fungerar.
Människor har svårt att stå ut med inre smärta. För att slippa det använder vi oss av olika inre sätt att bli fri från smärtan, försvar. Kraftigare smärta kräver kraftfullare försvar.
Eftersom önskan om att finna en partner, vara eftertraktad och älskad tillhör de starkaste drivkrafterna i en människa är smärtan över att inte finna kärlek, trygghet och sex enorm. Försvaren måste vara massiva för att inte rämna. Försvarens funktion är alltså att hålla smärtan stången så att individen orkar. Om smärtan handlar om relationer måste försvaren hålla önskan om en relation på avstånd.
Hur kan det se ut i praktiken? Tänk dig att du är enormt törstig och vet att du kommer gå under om du inte får vatten snart. En rimlig respons är att fokusera tankeverksamheten på hur du ska få tag på vatten och sträva mot att fullfölja planen, eller hur? Håll det i tanken, det naturliga beteendet om du har ett stort problem är att prioritera det och problemlösa fram en lösning.
Ibland så finns det försvårande omständigheter. I relationer har man kanske lärt sig känna skuld över sina egna behov, att omvärlden är så fientlig att man måste undvika den eller något annat som gör att det inre behovet leder till en konflikt mellan olika impulser.
Vad händer då? Jo det uppstår inre smärta. Inre konflikter leder till inre smärta. I det här fallet ofantlig inre smärta.
Vad gör vi med inre smärta? Vi kan inte gå runt och bära den. Om livsbetingelserna varit olyckliga orkar vi inte möta den så vi döljer den för oss själva. Det bildas inre funktioner som får oss att undvika tankarna på vatten, eller relationer. Man undviker omedvetet att tänka på behovet av en relation (föreställ dig att man skjuter undan tanken på behovet av vatten). Man blir arg på omvärlden som inte ger en vad man behöver. Det flyttar smärtan från en själv till omvärlden (föreställ dig att man blir arg på världen som inte ger en vatten). Man fokuserar på andra intressen istället (föreställ dig att man lägger sin energi på att diskutera politik istället för att fokusera på vattnet). Det finns massor av varianter.
Det är möjligt att detta låter raljerande, jag hoppas inte, men betänk i så fall att det är för att något är smärtsamt och konfliktfyllt som vi måste försvara oss mot det. Det är både destruktivt och högst funktionellt. När sådana försvar under lång tid hindrat oss från att tillgodose våra behov är det dessutom mycket, mycket smärtsamt att släppa dem för det tvingar oss för en stund konfrontera vårt liv på ett sätt vi aldrig annars gör, som de flesta inte behöver. Sörja vad som varit och vad som kunde varit. Ofta förenat med mycket skuld, helt oförtjänt.
Om du känner igen dig det minsta i detta, snälla se till att ha någon som stödjer dig på vägen, någon som är trygg och stabil, helst någon professionell. Särskilt om du tillhör dem med mycket svåra erfarenheter så är det inte något man ska behöva möta själv.
Vad jag vill förmedla är att det finns hopp, stort hopp, men man måste kunna upprätthålla fokus på vad man behöver och det är i allmänhet en stor del av problemet. Inte på grund av personlig svaghet utan för att det någon gång varit nödvändigt att begränsa sin egen längtan efter kärlek. Att konfrontera sådant är inte något man ska göra ensam, sök hjälp.
Johan Grå 
Det är ändå märkligt hur oerhört föraktade de är, de män som har svårt att få kvinnor. När ämnet kommer upp ryggar alla tillbaka. Det är ett paria-ämne. Du är en av de första som jag sett beröra det på svenska på ett bra sätt (har för mig att Pelle Billing var inne på det på någon blogg-post), men jag har inte sett någon skriva om det så utförligt som du, precis som du är inne på själv i inledningen.
När jag läste inne på Hannah Lemoines blogg, så var det ändå detta ämne som ansågs det ett av de mest överdiskuterade ämnena om mäns sexualitet – och med tanke på att de enda referenserna till det är filmer som ”The 40 year old virgin”, är det märkligt hur svårt ämnet är för människor att förstå. Och självklart är PUA ett fullkomligt oberörbart ämne hos feministerna, vilket också egentligen är helt obegripligt.
Det är tankeväckande också hur märkligt svårt kvinnor har att förstå detta problem. Jag vet inte en enda kvinna som inte konstant blir uppvaktad på ett eller annat sätt, och de lockas förr eller senare. Och de lär sig snarare att skynda långsamt, men får massor av övning på vägen. Visst – det avtar med åldern, men ganska sakta. Men det är som om deras chanser är mer eller mindre oändliga. Män blir inte uppvaktade. Det finns inget att öva på – inga färdigheter att finslipa. Du är antingen med eller utanför. Och om du inte kan spelet finns det få om ens någon som är villig att visa dig. Du är vad som kallas skum, nördig eller kort och gott dum. Du måste alltså hitta andra vägar ut.
Även om livet vände ganska snart efter det att jag blev klar med mina studier (vid ungefär 25) så minns jag fortfarande den smärta som du beskriver, som fullkomligt outhärdlig. Framförallt trodde jag att jag var ensam. Nu i efterhand har jag förstått att det kanske handlar om minst 25% av alla unga män som av olika anledningar inte får till det (eller som jag hade det ganska svårt). Vi vet att ungefär 40% av alla män kommer att förbli barnlösa, inte hitta någon som de vill dela familj med, mot 15% av kvinnorna. Ensamhet är ett manligt problem – förmodligen ett gigantiskt problem. Men ingen diskuterar det. Man hånar det. Ett exempel på det är hur Guillou satt på Aftonbladets websida häromveckan och hånade dessa ensamma män och menade att de är Sverigedemokrater.
Du gör en bra bloggpost – och ändå skrapar du bara på ytan. När du skriver ”sök hjälp” – vart menar du att man skulle vända sig? Själv sökte jag mig till psykolog, testade olika. Förutom att det var ohemult dyrt, var det mer eller mindre verkningslöst – de jag hittade är inte utbildade i ämnet, men har inga problem att sälja in sig. Böcker – nej det fanns i alla fall inte på min tid (nu är det bättre – men hur bra är det att läsa en bok?).
Hur det löste sig för mig? Jag började ta anti-depressiva medel och då började kvinnor se mig – eller nåt. Problemet med antidepressiva är att man inte får njuta av sex. Jag skulle ändå byta det 11 ggr av 10.
Tack för att du delar med dig. Det betyder mycket för mig att få höra din historia och eftersom ensamheten är så stor finns det säkert andra där ute som finner tröst också.
Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Det öppna förakt som accepteras för svaga män är ojämförligt och svårförståeligt. Det är så mycket lidande och vi brukar ju berömma oss om att vara ett samhälle som tar hand om de som hamnar utanför. Svaga män tycks vara undantaget.
Om du läser det här och vill skulle jag gärna höra mer om vad som fick det att vända för dig och vilken erfarenhet du har av psykologer. Jag har en del erfarenheter och vill gärna samla på mig mer för framtiden. Det lät som att du hade boktips också? (Om du hellre mejlar är adressen ***.graa@gmail.com, byt ut *** mot johan)
Det är faktiskt med viss tveksamhet jag rekommenderar män med den här typen av problem att söka hjälp. Det låter som att du har haft dåliga erfarenheter och det är oroväckande ofta jag hört män beskriva hur psykologer har avfärdat dem med ”kan du inte prata av dig med en kompis över en öl” eller dylikt. Kvinnliga psykologer har jag till och med hört rekommendera ensamma killar att ställa sig vid bardisken så kommer säkert någon och stöter på dem. Ett tecken på hur låg förståelse det kan finnas för mäns situation.
Inom den kliniska psykologin så finns ingen metod för att specifikt hjälpa män som har svårt socialt. Däremot bör en skicklig psykoterapeut stötta en på vägen. Undantaget är förresten de som har svårt pga. något specifikt som social fobi, det finns det numer bra behandlingsmetoder för.
Mitt tips om man letar efter professionellt stöd i det är:
1. Var medveten om att du kommer få kämpa själv. Få terapeuter kan hjälpa dig att hitta en tjej men de kan vara känslomässigt stöd och hjälpa dig komma över känslomässiga blockeringar.
2. Var tydlig med ditt lidande. Jag misstänker att en anledning män ofta har svårt att få hjälp är att terapeuter är vana vid människor vars lidande är tydligt. Mäns lidande är ofta inte det, det är exempelvis vanligt att man gömmer det bakom intellektuella resonemang, ironi och dylikt.
3. Stå på dig för att få hjälp och utvärdera terapeuten. Som klient känner man sig i underläge men man är konsument och måste ta det ansvaret.
4. Välj i första hand en terapeut som är psykolog och psykoterapeut. Psykoterapeut är en vidareutbildning så de har läst längre och priset är normalt sett inte högre för någon med bägge utbildningarna.
5. Det här är bara min personliga reflektion men var medveten om att moderna psykolog- och psykosterapeututbildningar är starkt präglad av genusvetenskap. Personligen skulle jag helst chansa på en äldre psykoterapeut. Kombinationen av att ha växt upp med något mer neutrala värderingar och lång erfarenhet av att möta många olika människoöden ökar chansen för förståelse.
Förresten, angående de depressiva. Jag vet inte hur länge sen detta var men jag antar att du fasat ut dem och att det blev bättre då?
Jag kan svara på några av dina frågor här.
Jag såg detta med kvinnor som ett antal steg att ta sig förbi. Huvuddragen var
1. att överhuvudtaget komma i kontakt (någorlunda enkelt för mig, så länge det inte var på krogen)
2. att se (tro på) att det finns en ömsesidig attraktion (totalt hopplöst utan självkänsla eller självförtroende)
3. att inte vara totalt misslyckad när det gäller ”teknik” (äldre kvinnor 30+ KANSKE kan hjälper dig lite – men aldrig en ung kvinna)
De antidepressiva hjälpte mig med 2 – vilket var en överraskning för mig, oväntad bieffekt helt enkelt, i vad man skulle kunna kalla en utmattningsdepression delvis orsakat av detta sociala problem. Vad gäller 3-an.. finns det väl tillräckligt många tjejer som inte heller är så erfarna. Fake it till you make it, och använd förståndet när du tittar på porr. Men som sagt var är detta inte hela sanningen, och jag kan tyvärr inte skriva mer här.
Kan jag då detta med att ragga? Nej, men jag har tillräckligt många kanaler att ville jag ha en affär eller ett ligg vet jag hur jag går till väga, med kvinnor som jag själv finner attraktiva.
Vad gäller böcker, tror jag faktiskt att PUA-böcker hjälper. Har inte läst någon av dem, men av det jag har hört, stämmer det ganska bra överens med mina erfarenheter. Problemet är att det är en efterkonstruktion, jag är inte säker på vad jag skulle ha tagit fasta på, om jag läst dem innan. Men vad gäller inställningen så stämmer de med mina erfarenheter.
Lektion 1A är att man ska akta sig för kompisfällan. Blir du för mycket kompis är det förmodligen kört. Det är väldigt tråkigt, därför att med en vän kan man slappna av. Men i hennes ögon är du inte attraktiv.
Själv läste jag Dale Carnegies böcker, gamla som gatan redan då, men ändå väldigt bra när det gäller det allmänna sociala spelet. Har man problem att få kontakt är de att rekommendera.
Angående terapeuter låter det bra, de råd du gav. Jag träffade 3 terapeuter, jag försökte vara uppriktig, men då jag egentligen är verbal, tror jag inte riktigt de förstod problemet med 2:an därovan, och jag hade inte kunnat sätta fingret på det förrän jag passerade det ordentligt. Vad gäller kvinnliga terapeuter (2/3) är jag övertygad att det du skrev nog gäller rent allmänt. De är inte mer än människor de heller, för som sagt var – kvinnor har noll och ingen förståelse alls för detta. Inte ens de med annars utvecklad empatisk förmåga.
Tack, det är mycket hjälpsamt. Dale Carnegie är bra. Är det ”How to Win Friends and Influence People” du läste?
Ja. Den fanns på svenska. Och jag läste en eller två till, där några kapitel var identiska. Tyckte det ändå var värt det. Men det mesta av relations-litteraturen är usel. Jag kan inte säga att jag läst något som var ens i närheten så bra.
Hoppas det hjälper någon.
Jag har läst dina övriga poster, och måste erkänna att det har fått mig att tänka lite. När jag var yngre gick jag på de feministiska myterna om att män ska vara känslosamma och snälla, samt att båda könen är jämlika. Eftersom jag var osäker i främmande situationer innebar det att jag inte hamnade i så många sammanhang där jag kände mig säker att ”ragga”. Men jag tänkte att om en tjej tycker att jag verkar intressant, så kommer hon ta kontakten.
Jag hade tur, när jag var en bit över tjugo stötte jag på en sådan tjej. Vi var ihop i ett år, efter det hade jag ett fåtal lösa förbindelser, inte många och med år i mellan.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, med varje misslyckad dejt så lärde jag mig lite, men eftersom även dejter kommer med stora mellanrum så går det sakta frammåt. Som anonym skriver, så får kvinnor konstant övning, och mäns kommer mer sällan. Och har jag tur lär jag mig innan det är för sent. Men det känns ändå som att jag kan ta till mig av tipsen som finns på denna blogg, och vi får se hur framtida dejter går. Jag känner ingen inre smärta nu, vad jag vet. Utan mer av en lätt uppgivenhet, men jag har inte givit upp ännu, för det känns som om det går i rätt riktning.
Tack för att du berättar. Av de fall jag hört är en vanlig gemensam faktor att man just stött på en tjej som varit så påstridig att en relation inletts. Efter det brukar det vara lättare. Tyvärr möter vissa män aldrig en så påstridig tjej och i vissa fall dröjer det långt upp i 30-års åldern innan det sker.
Du kanske tycker att jag är ute och cyklar som den amatör jag är, men jag beskrev nyss på Genusdebatten hur jag börjat gräva i forskningen kring kvinnor med antisociala och borderlinestörningar. En sak jag stött på där är denna studie som indikerar att kopplingen mellan psykopatisk störning och Borderline är signifikant, specifikt hos kvinnor.
Det som framför allt var ett starkt samband var mellan Borderline och ”factor 2 traits”, dvs (fr Wikipedia):
Extrem idealisering är väl också något som brukar förknippas med Borderline?
Men studien ovan fann också att denna koppling var extra stark där det även fanns förstärkta ”factor 1 traits”:
Man skall väl knappast dra slutsatsen av detta att kvinnor som uppvaktar påstridigt troligen är psykopater, men jag kan inte låta bli att undra hur uppmärksamma inte minst unga män är på hur beteendestörningar yttrar sig hos kvinnor, och hur de skall kunna veta vilka tjejer som bara är hälsosamt driftiga och vilka som de borde avlägsna sig snabbt ifrån. Med tanke på hur ivriga unga män tycks vara att tacka ja till sexuella inviter från okända kvinnor, är min gissning att denna förmåga är mycket liten. Vad tror du?
Jag tänker att du tar upp många frågor samtidigt. Jag skippar den anti sociala kopplingen för även om jag också hört hypotesen att det underdiagnostiseras bland kvinnor och att de blir diagnostiserade som borderline istället är det en grupp jag vet för lite om. När det gäller borderline tänker jag att det är en grupp som både har enormt lidande själva och tyvärr orsakar mycket lidande, särskilt i nära relationer. Man får vara noga med att skilja det från det medvetet manipulerade man förknippar med psykopati. Människor med borderline har instabila inre relationer och stora svårigheter att reglera sina affekter.
Kvinnor med borderline uppvisar ofta sexuellt utsvävande beteende och oftast förknippas det nog med att det är till skada för dem själva, det är en form av missbruk eller självskadebeteende. Självklart kan det dra med pojkar som far illa i sådana relationer. Kolla förresten Shrink4Men. En kvinnlig psykolog som specialiserat sig på att hjälpa män i destruktiva relationer. Jag har för mig att hon hävdar att många av kvinnorna har borderline.
Fast eftersom du svarade på ett annat inlägg vill jag kommentera det. De fall jag hört så har det inte varit den typen av destruktiva relationer. Det har snarare varit kvinnor som är bra på att plocka upp ångesten i mannen och göra relationen snabbt känslomässigt intim. Någon som brutit igenom skalet som skyddar mot hoppet om kärlek så att säga. Ibland är det inte ens en sexuell relation, det kan komma senare. I andra fall har det varit ett ONS där tjejen varit ovanligt drivande.
Jo, det blir lätt så när jag försöker få grepp om någon ny problematik. 🙂
Tack för svaret.
Kvinnor är aldrig påstridiga i ett sådant fall. Hon har inget som helst behov av att vara tillsammans med någon man.
Håper du forstår noe av det jeg skriver, har en oppfatning av at norsk kan være tungt å lese for dere svensker så jeg forsøker skrive kort.
Jeg er 42år og har slitt med dette problemet alltid,å få kontakt med kvinner, og du har rett i at man forsøker å få kontroll på den indre smerten med forskjellige teknikker. Jeg veksler mellom å direkte føle hat og forakt mot kvinner(igrunn mot min egen utilstrekkelighet) og å lage forskjellige ”psykiske fantasiprosjekt” der jeg forsøker tar avstand fra mitt seksuelle vesen ved å utvikle negative tanker om kjærlighet og seksualitet, jeg sier til folk at jeg er aseksuell eller at jeg ønsker å leve i sølibat, istedenfor å si sannheten – at jeg ikke kan få sex. Dette veksler alt etter som jeg har krefter til det, og jeg har i flere år også forsøkt være veldig åpen og direkte om dette problemet og fortalt sannheten til alle som jeg taler med om sådant, men folk vil ikke høre om at en mann har problem med å få sex, kvinner sier bare ting som ”det ordner seg nok skal du se, en dag.”, mens andre håner meg, men INGEN kvinne har hatt sex med meg for å hjelpe meg! Kvinner fatter ikke at dette kan være ett problem, de har ingen innsikt. En kvinnlig psykiater+en kvinnlig psykolog trodde ikke på meg da jeg fortalte at jeg ikke kunne få sex. De trodde jeg mente at jeg ikke kunne få kjæreste, altså ett fast forhold, men sex – jo da kunne jeg jo bare gå ut på byen og drikke litt øl så fikk jeg vel sex…eller..? Psykiateren foreslo prostituerte, og så var det ikke mer hjelp å få i den saken, det siste hun sa var at mange mennesker må lære seg å leve med savn i livet, samt at det finnes andre saker som er viktigere enn sex. Ja, svarte jeg, jeg vet det, men jeg har gjort de andre sakene.
Alt i alt er det ett ødelagt liv. Jeg har ikke tall på alle de kvelder og netter med gråt, tanker om å dø, alt pga savnet av nærhet og kjærlighet. For meg er det for sent, jeg gav definitivt opp for 1 år siden, orket ikke mer mislykkede forsøk på å få kontakt med kvinner, jeg går nå rundt i hverdagen og ignorerer kvinner 100%, det MÅ jeg gjøre for å overleve, jeg tør ikke møte blikk, for jeg VET at jeg vil ikke lykkes i å forføre en kvinne uansett om hun viser interesse med sitt blikk. Dessuten gjør kvinner ingen initiativ selv, de overlater alt til oss menn. En mann har bare ett valg, å være aktiv. Det fins en grense for hur mye nederlag en mann kan orke på det her.
Jeg har 3 kamerater i 30års alder, en av dem har aldri hatt sex, de to andre har forsøkt en gang. Hater jeg kvinner? Nei, jeg hater meg selv og mitt egen utilstrekkelighet.
Tack så mycket för att du delar med dig. Det är så sällan män talar och precis som du säger, få vill lyssna och förstå. Jag skäms å mina kollegors vägnar att de är så dåligt insatta i mäns problem men tyvärr tror jag inte att det tillhör ovanligheterna.
För mig gick det bra att läsa norskan och om du vill får du gärna skriva mer. Jag tycker det är viktigt att mäns röster hörs.
Kvinnor är jävligt hopplösa. Vill bara vara ensamma. Vi måste inse det och kanske vara tacksamma för att vi slipper dom när dom ändå bara orsakar ett helvete för oss.!!
Sedan finns det ju män som helt enkelt inte tycker det är värt besväret att umgås med kvinnor på ett känslomässigt plan. Att det är genomförbart, men tar mycket mer energi, tid och förljugenhet än vad som är vettigt att lägga.
Det är sällan jag stött på de tankarna själv. Vill du utveckla?