Män som inte kan umgås med män

Min nyfikenhet väcktes av googlefrågan ”varför kan vissa män endast umgås med kvinnor”. Jag har observerat samma fenomen och hört en del män kommentera det men har ingen egen teori. Robert A. Glover däremot, han kommenterar att det är ett vanligt fenomen bland de snälla män han försöker hjälpa med boken ”No More Mr. Nice Guy”.

Glover skriver att samhällsförändringar sedan andra världskriget har gjort att många män saknat manliga förebilder och varit utlämnade åt att söka bekräftelse av kvinnor med en kvinnlig bild av vad det innebär att vara man. Jag är inte tillräckligt gammal för att kunna säga något om vad som hänt sedan andra världskriget men jag håller med honom om att de män som har dessa svårigheter verkar sakna manliga förebilder.

Samhällsförändringen har resulterat i en stor grupp av vad han kallar snälla män som:

  • Har bristande kontakt med andra män
  • Har svårt för sin egen maskulinitet
  • Är monogama mot sina mödrar (vilket kan översättas till att de har en problematisk relation till sina mammor)
  • Är beroende av att blir godkända av kvinnor

Hans klienter uttrycker det som:

  • ”Jag är bara inte bekväm med andra män. Jag vet inte vad jag ska prata om.”
  • ”De flesta män är skitstövlar.”
  • ”Jag brukade ha manliga vänner men min fru gjorde det så besvärligt att ha kontakt med dem att jag gav upp.”
  • ”Jag tenderar att vara en ensamvarg.”

Vad det innebär är att dessa män har svårt för maskulinitet. Maskulinitet är ett svårt begrepp, särskilt när man talar med män som har svårt för det. I Sverige förväntas man inte tala om manligt och kvinnligt, och absolut inte tillskriva det manliga något positivt. Förenklat gör Glover som många andra som intresserar sig för maskulinitet, de pekar på skolgårdar, lekplatser och dagis och säger att det verkar finnas skillnad i hur små pojkar och små flickor beter sig. Pojkars beteende är nyckeln till maskulinitet.

Så vi börjar med små pojkar. De tävlar, skryter, är högljudda, mäter varandras styrka, skojar, leker intensivt, tar för sig. Hur är det med dig, kan du tänka dig att det är en del av ditt manliga arv? Kan du tycka om pojkarna egenskaper och tycka om sådana sidor hos dig själv?

Glover menar att maskulinitet är sådant som förbereder en man för att överleva och hjälpa andra att överleva som individ, klan och art. Egenskaper som får män att skapa, producera, skydda andra, konkurrera om kvinnor, förse sin familj. Egenskaper som styrka, disciplin, mod, passion och envetenhet.

De snälla män han skriver om får dock inte sin bild av det maskulina i mötet med andra pojkar och män utan av kvinnor.

Särskilt de aggressiva och sexuella aspekterna av manlighet är främmande för kvinnor så därför har snälla killar också problem med dem. Kvinnor upplever ofta de aggressiva, stökiga och självhävdande delen av maskulinitet som besvärlig, kanske till och med hotande, därför gör snälla män det också. Kvinnor upplever också det maskulina som attraktivt, spännande och sexuellt upphetsande men det är de sällan medvetna om så det budskapet förmedlar de inte till pojkar när de växer upp.

Glover menar att snälla män får det svårt i kontakten med andra män för att de förnekar de maskulina sidorna av sig själva, och ofta provoceras av att se dem hos andra. Eftersom de anammat ett kvinnligt perspektiv får de förstås också lättare att ha kontakt med kvinnor.

Vad Glover inte skriver men som jag tycker man kan lägga till, särskilt eftersom bloggen får så många sökningar på ”friendzone”, är att en anledning till att dessa män ofta umgås med kvinnor helt enkelt är att de har svårt att sexualisera kontakten med dem. Som man är det naturligt att dras till kvinnor, och i avsaknad av förmågan att sexualisera kontakten får man kvinnliga vänner.

”No More Mr. Nice Guy” är förresten mycket bra bok som hjälpt många. Om du alls anar att den kan vara för dig så rekommenderar jag den varmt.

6 thoughts on “Män som inte kan umgås med män

  1. Intressant. Jag är ju kvinna så jag kan bara spekulera om hur det är att vara man men jag är ju en kvinna som trivs bäst i manligt sällskap. Är jag en kvinnlig motsvarighet till dessa män? Dock så har jag ju aldrig haft problem med att ha förhållanden med män, tvärtom. Jag känner mig rätt så obekväm i sällskap med kvinnor, inte alla men de flesta. Jag gissar att det är lättare att vara kvinna i en sådan position eftersom män i allmänhet är mycket mer toleranta och låter en vara med utan att kräva att man ska foga sig till deras ”sätt”. Vill tillägga att jag trivs bra med att vara som jag är och skulle inte vilja byta.

    Jag tycker mycket om att läsa dina inlägg, det ger mig en insikt i min mans ”värld” på ett sätt som jag känner förtroende för. Mer förståelse mindre krig vore väl en bra väg att gå på?

  2. Intressant fråga, jag har haft den i bakhuvudet sen du skrev den och kan inte riktigt komma överens med mig själv om svaret. Förresten vill jag bara tillägga att jag tycker frågan var intressant så svaret är mer allmänt än riktat till dig, jag vet ju inget om dig.

    Jag tror det är svårare för mig att sätta mig in i om det finns en liknande kvinnlig dynamik för att jag är man. Fast jag är osäker på om det beror på att jag har mindre insyn i hur det är att vara kvinna eller om det är för att jag blir bevärad av att tänka lika krasst kring kvinnor.

    Först var jag på väg att skriva att jag inte tänkt på någon liknande dynamik bland kvinnor. Sen insåg jag att det inte riktigt är sant. Jag har hört en hel del kvinnor kommentera att det hellre umgås med män. Ett konkret problem är när de själva saknat att inte kunna ha kul med grupper av kvinnor, grupper är svårare i min erfarenhet.

    Fast det som liknar snälla-killar-dynamiken mer är vissa kvinnor som jag upplevt som väl omedvetna om i hur hög grad deras relationer till män påverkas av att de är kvinnor. Kvinnor som beskrivit relationer till män som att grabbar är mycket enklare och verkar omedvetna om att grabbarna aldrig skulle umgås med dem på det sätt de gör om de inte varit kvinnor, oftast attraktiva kvinnor.

    Jag tänker mig att det kan göra något med en om man inte riktigt förstår sina relationer, om inte annat att man får en något förvriden bild av sig själv och andra. Fast om det är ett problem vet jag inte. När det gäller de snälla killarna så är det ju inte i sig ett problem att de trivs med kvinnliga kompisar utan att de hämmar delar av sig själv och är frustrerade av vilken effekt det får på deras relationer med andra.

  3. Vilken ålderskategori av män talas det om i boken ?

    Jag vill påstå att rent generellt finns det inga problem i umgänget killar emellan , både maskulina och de snälla, ändå fram till de blir gifta/sambo med barn (eller utan) I min bekantskapskrets så blev killarna som stadgade sig med sina kvinnor ofta både 30 och 35år gamla innan lilla kärnfamiljen blev världens centrum.

    Alla mina bekanta, både tydligt maskulina och de vekare snällare killarna har fått ungefär vad de letade efter.

    Sedan är jag mycket väl medveten om skillnader i socioekonomiska grupper. Om vissa män har svårt att umgås med andra och t.o.m. avskyr dem, så är det inget jag känner igen.

    Däremot finns det en hel del mänsklig avund killarna emellan, det ska inte förnekas.

    • Som jag sa så fick jag gå till en bok för att skriva om detta. Min erfarenhet är att män som läst boken känner igen sig i detta. Vad jag själv reflekterat över i är att vissa män har svårt med ”grabbighet” snarare än att de har svårt för andra män överhuvudtaget. Det finns tillräckligt många ograbbiga killar numer kanske? Bokens huvudbudskap är män ska acceptera sig själva som män, men den är inte uppfostrande och berättar hur de borde vara. Att vara snäll i betydelsen Glover skriver om handlar om att hämma delar av sig själv.

      Nu svarar jag på din nästa kommentar också men jo, det finns mönster. De är självklart inte perfekta i den betydelsen att alla män och kvinnor tänker på samma sätt. De är inte heller otydbara. Om dina bekanta har fått vad de önskar av sina relationer tycker inte jag de ska ifrågasätta det. Om de inte har fått det tänker jag att jag kan presentera kompletterande och i många fall bättre underbygda perspektiv än vad de finner i media.

  4. Jag tycker att, vid närmare ingående läsning, finns ett problem med ditt inlägg ,Johan.

    Överallt står det att kvinnor reagerar ungefär likformigt vad gäller ett förhållande med en ”maskulin” och ”snäll” kille. Sådär är ju inte verkligheten beskaffat direkt.

    Kvinnor är inte lika överallt. Det finns inget kvinnligt Matrix för hur de vill ha sina män.

  5. Jätteintressant att läsa kommentarerna… Dreadlock har en viktig poäng verkligen, den att man förändras med åren. Som tonåring var jag panikslagen för kvinnor över 45. De var alltid elaka. Jämnåriga tjejer var för ytliga och hade aldrig lika kul som killarna som bekymmerslöst struntade i sin frisyr, sina naglar och annat trams. Som mor till tre barn med en ganska hyfsat karla-karlig karl som dock är ovanligt jämställd har min bild av det mesta nyanserats rejält. Särskilt som barnaskaran utgörs av både superfeminina flickan, konstnärlige killen och pojk-flickan… inte lätt att forska på människor, kan man väl konstatera. Vi låter oss inte så lätt placeras prydligt i vare sig lådor eller provrör. Och tur är väl det! Vad skulle vi annars pyssla med?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s