Samhälle i väntan på faderskap

Några olika inflöden har på senaste tiden fått mig att börja tänka på de psykoanalytiska idéerna om faderskap och moderskap. Jag kommer förhoppningsvis återkomma till ämnet men jag tar min utgångspunkt i ett blogginlägg av Joseph Burgo på After Psychotherapy.

Observera att när han pratar om faderskap och moderskap så är det roller i föräldraskapet, inte nödvändigtvis könsbundna.

Moderskap

”From my point of view, maternal function is about feeding and nurturing: helping a child to feel safe in the world, to tolerate need and dependency, to learn to master one’s emotions. “Mothers” help us develop core self-esteem and teach us about intimate relationships.”

Faderskap

”Paternal function relates more to the world-at-large; it encourages personal responsibility and prepares one to compete outside the family. “Fathers” also build self-esteem through encouragement and support, but at the same time, they embody a different set of standards and demands related to the outside world. “Fathers” help us to face and accept the often painful limitations of “real life,” to respect social mores and the rule of law.”

Vad han skildrar med moderskap och faderskap är en del av konflikten alla människor behöver hantera, vår önskan att känna oss trygga och älskade, att krypa upp i mammas famn och bara slappna av kontra vår önskan om självständighet, att bemästra livet, njuta och förundras över verkligheten utanför den trygga famnen.

Utan att acceptera det verkliga livet och kunna verka där kommer vi dö utanför hemmet om inte föräldrarnas roll tas över av någon annan. Det är en del av som brukar kallas oidipalkonflikten och män behöver i högre grad identifiera sig med fadern och bemästra verkligheten, kvinnor kan i högre grad identifiera sig med modern.

Burgo sammanfattar:

Paternal function stands in for rule of law and social values; it makes demands rather than addressing needs. Maternal function wants to ensure that children get what they need while residing in the family nest; paternal function offers support and guidance as those children prepare to leave the nest and make their way in the world.

Jag finner mig undra vad som händer med ett samhälle där invånarna som helhet identifierar sig med modern och vill få sina behov tillgodosedda utan att behöva acceptera och bemästra verkligheten. Vem plockar upp ett sådant samhälle, accepterar det som sin fru och beskyddar det?

2 thoughts on “Samhälle i väntan på faderskap

  1. Jag känner igen rollerna. Som far (biologisk och i prkatiken) så känner jag så väl igen vad Burgo skriver.
    Vad jag har funderat på, är varför min 21-åriga dotter påverkats mer av denna faderspåverkan, än den 18-åriga sonen?
    Jag skulle kunna skylla det på att jag var hemma över ett halvår med dottern när hon var 12-18 månader, men jag tror inte på det egentligen. Något annat känns troligare. Hon ÄR utåtriktad på ett sådant sätt att hon alltid haft ett stort behov av frihet och självständighet – hennes behöv av det ”moderliga” har aldrig varit speciellt stort. Sonen är mer ”normal”.

    Jag funderar också på hur barn med frånskilda föräldrar, som får en dålig eller obefintlig kontakt med ”fadern” egentligen kommer att klara sig här i livet.

    • Sent svar men jag tycker du ställer många intressanta frågor. Jag har inga svar egentligen men tycker att det är frågor som ska hållas levande. Jag har funderat en del över det du skriver om din son och din dotter. I det individuella fallet tror jag personlighet spelar in mycket mer än något annat, precis som du skriver.

      Vad du skriver får mig att tänka vidare. Det tycks mig som att det växt fram en ny trend bland ungdomar med problem. Där flickor blir extremt prestationsinriktade, sk. ”duktiga flickor”, och pojkar fjärmar sig från världen, inte sällan med dataspel.

      För all del så är inte alla män särskilt manliga heller så frågan är hur man förhåller sig till pojkar. Det brottas jag själv och andra omkring mig med när det gäller våra söner. Som vuxen är det mycket lättare med lugna, tysta barn som kan roa sig utan att störa. Hur gör vi med de som inte är så? De kan ju inte vara annat än vara sig själva och förtjänar att uppskattas för det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s