I mitt första inlägg efter sommaren vill jag lyfta upp några kommentarer och inlägg om det akademiska förfallet som jag tycker är värda att sprida.
Själv har jag blandad akademisk bakgrund och är i ständig konflikt med det jag sysslar med. Det finns de som hävdar att man kan ha en allt igenom evidensbaserad och positivistisk ansats till psykologin. Jag är skeptisk. Det är för mycket vi inte känner till och har redskap för att studera så resultatet av positivism blir idag för reduktionistiskt för att jag ska nöja mig men jag tycker det är självklart att vi måste försöka. Vi behöver kunna vara respektlösa mot teorier, särskilt de som är svåra att falsifiera.
Tyvärr kan jag bara observera hur utbildningar och kollegor tas över av ideologi och det sticker i hjärtat. Ironiskt nog ser jag många av de mest positivistiska akademikerna inom psykologin förfalla till ren fundamentalistisk tro inför genusvetenskap.
Först ut är Bremer som dräpande skriver om hur Stefan Jonsson sitter fast i den kulturrelativistiska kvicksanden och i det även skildrar en akademi i förfall. Varje elegant formulerat inlägg från Bremer är en källa till inspiration för mig. Jag har för mig att han i ett inlägg hävdade att han skulle ge sina ena arm för att kunna formulera sig som Bengt Ohlsson, så långt vet jag inte om jag skulle gå, men om du någonsin får för dig att ha en skrivarverkstad så vet du var jag finns Bremer …
En annan inspirationskälla är Erik på Aktivarum som är produktiviteten förkroppsligad och ständigt bidrar med argumentation och källor. Mannen som jag skulle vilja se som kolumnist i kvällspressen. Sveriges media skulle behöva arga tyckare med fler åsikter och Erik vore perfekt. Eftersom de enda chefredaktörer jag känner är så långt åt vänster att de är på väg att trilla av skalan så kan jag inte bidra till det, under tiden vill jag spara några av hans kommentarer på genusdebatten för eftervärlden. Om du är nybliven student eller om du bara har oturen att läsa vetenskapsteori på en samhällsvetenskaplig utbildning, läs detta och se världen:
Allt började med några frågor från Kjell om positivism, hermeneutik, och postmodernism. Först svarande Jakob med en kort, effektiv och i mitt tycke bra sammanfattning av de större begreppen. I sammanhanget var Jakob ovanligt positiv till akademin men det råder Erik bot på genom två sågningar, något som verkligen behövs eftersom man inte möter den typen av kritik när man läser på universiteten, Erik 1 och Erik 2. Efter det så ger sig fler skribenter in i samtalet och jag rekommenderar verkligen alla att läsa tråden efter Erik 2.
Johan Grå 
Kul att du är tillbaks! Jag har faktiskt undrat lite över vilken bakgrund (utbilning och ev tidigare yrkeserfarenhet) du har. Just för att du inte känns så ideologisk färgad som många inom ditt skrå gör. T ex verkar vissa grundläggande kunskaper i humanbiologi saknas hos de psykologer som står närmast genusvetenskapen, men du känns som du har läst iaf lite biologi, är det rätt gissat? 🙂
”..Erik på Aktivarum som är produktiviteten förkroppsligad och ständigt bidrar med argumentation och källor. ”
Ha ha kunde inte ha sagt det bättre själv; den mannen måste ha leta källor som hobby. Håller inte alltid med honom i allt men emellanåt är han riktigt lysande. Tyvärr tror jag inte han skulle göra sig speciellt bra i kvällspressen eller annan media utanför den akademiska världen. Han har ofta ett sätt att utrycka sig på som tenderar att bli en smula högtravande akademiskt och exkluderande gentemot den breda massa som inte har samma bildningsnivå. Även om han har blivit lite bättre på senare år känns han inte som en kolumnist i mina ögon. Det är egentligen lite synd för han har en hel del interessant att säga. Möjligen skulle han kunna samarbeta med någon mer mediavan person som kunde stå för själva textutformningen. Har ingen uppfattning om hur han gör sig ”live” men skulle däremot gärna se en paneldebatt med honom på något lärosäte där han inte behöver tänka på att slipa ner ”akademiskan” för att göra sig förstådd. Helst av allt på genusfärgade Södertörn he he.
Ja, jag vet inte heller hur han gör sig i en debatt. Det är ju också en färdighet, men jag skulle betala pengar för att se honom diskutera med genuspedagoger som är vana vid att indoktrinera oskyldiga färska studenter.
Vad som fungerar i svensk media präglas av att vi är ett litet land så det kanske inte finns tillräckligt stor publik men jag skulle gärna se honom som en bitsk kommentator av den amerikanska sorten. Förmågan att såga, uppbackad av källor saknas här, och behövs särskilt bland de icke representerade perspektiven.
Hej Johan Grå.
Jag undrar lite samma sak som Emma, vad har du för bakgrund?
Läser dig gärna och med stor behållning.
Och jag som tyckte att jag duckade hennes fråga så elegant.
Mig kommer du inte undan så lätt 😉
Eriks styrka är att han kan gräva fram sådana mängder med material, ofta av hög kvalitet också. Sen håller jag inte med honom om allt, eftersom det jag upplevt (empiri) inte alltid stämmer med det han skriver (hans empiri och/eller vad han läst).
Mycket stämmer, men inte allt.
Vad har Erik för bakgrund förresten, vet du det? Han verkar ha rätt bra koll på modern filosofi, och en hel del vad gäller beteendevetenskap också.
Mig kommer du inte undan så lätt 😉
Eriks styrka är att han kan gräva fram sådana mängder med material, ofta av hög kvalitet också. Sen håller jag inte med honom om allt, eftersom det jag upplevt (empiri) inte alltid stämmer med det han skriver (hans empiri och/eller vad han läst).
Mycket stämmer, men inte allt.
Jag är så obstinat att jag inte ens håller med mig själv jämt. Jag skulle uppskatta hans bitska argument i morgontidningen.
@ Johan: Du är naturligtvis i din fulla rätt att passa på den frågan. Fast nu blir vi ju genast nyfikna på varför du inte vill svara ens generellt på den. He he..:)
Anledningen till att jag frågar är att just skillnaden i inställningar till vissa frågor mellan biologer resp psykologer interesserar mig. Kanske någon tråd du vill plocka upp på mer ”allmän” nivå om det personliga är för känsligt?
Ärligt talat känner jag inte tillräckligt många biologer för att ha en åsikt. Vad är din bild av skillnaden?
Hur så många psykologer kan vara vänsterradikala har alltid varit svårt att förstå för mig. All psykoterapeutisk kunskap handlar om att öka människors förmåga att hantera sitt eget liv. Ändå röstar samma terapeuter på politik som går ut på att staten ska ta kontroll över fullt friska människors liv. Det är oförståeligt.
Ska jag generalisera skulle jag säga att av en biolog kan man förvänta sig kunskap och hur människans biologi påverkar vårt beteende. Tycker många psykologer verkar ha lite kunskapsluckor där. Generellt talat nu, undantag finns givetvis du tex upplevs inte så.
Deltog i en kurs i biologi en gång, där en av deltagarna var en kvinnlig psykolog som konstant opponerade sig mot den manlige kursledaren (biolog) så fort vi kom in på frågor om mänskligt beteende. Speciellt ang. könsskillnader och relationer mellan könen. Möjligen har jag förutfattade meningar sedan dess men psykologen hade mer politiskt färgade hypoteser än vetenskapliga belägg minns jag att jag inte var den enda som ansåg.
Psykologer vänsterradikala? Kan till viss del förstå det för de psykologer som kommer i kontakt med de människor som står längst ner på samhällsstegen idag. Samhället har stora maskor i det sociala skyddsnätet idag och fallet blir rätt hårt för de som faller av välfärdssamhället. Rätta mig om jag har fel men har inte den psykiska ohälsan och utslagningen ökat markant på sistone? Om det är ens arbetsvardag kan jag förstå att man vrider sig mot vänster.
Sedan tror jag att den i många kretsar spridda uppfattningen om vänstern som någon slags ”godhetens riddare” spelar in. Ser man sig själv som någon vars yrke är att hjälpa människor i olika stadier av självslig nöd kanske det stämmer dåligt med ens självbild att rösta på ”den mörka högra sidan”? Lite som att alla Jediriddarna skulle börja hänga på Dödsstjärnan bara för att bara för att det är bättre ordning och reda där 😉
(Med det sagt kan jag ju tillägga att jag f.ö håller med dig till 100% ang ”förmyndarmentalitet” och vikten av att själv forma sitt liv /”Locus of control” osv.) Ser gärna fler inlägg på det temat också. Gärna med vinkling män/kvinnor 🙂
Lite off-topic, men eftersom du verkar ha koll på psykologi…
Jag roade mig lite med att läsa på en del sådana här PU-forum efter att jag skrev inlägget på Genusdebatten. Alltså, jag fattar inte varför detta skulle vara kontroversiellt??
Det de här pick-up-artisterna lär ut är ju egentligen vanligt mänskligt beteende som ser likadant ut i en oherrans massa andra sociala sammanhang. Har folk (unga män i det här fallet) tappat så mycket social kompetens att de inte förstår hur man tar kontakt och fördjupar en social relation? Man gör ju samma sak när man ska köpa en bil, diskutera flugfisketeknik med sin polare, vara med på en större släktträff, hålla i en paneldebatt, lära ungar spela volleyboll eller vad som helst. Vad PU lär ut är hur man är den aktiva parten – alla vet väl hur dödligt tråkig en fest är när alla tar på sig den passiva rollen och förväntar sig att nån annan ska dra igång det sociala samspelet.
Alltså, alla människor som tar på sig en aktiv roll riskerar att falera, och om man falerar så är det ju så att det finns 7 miljarder människor till man kan försöka med, så vad är ett misslyckande?
Att lära sig konversera och att lära sig läsa av andras kroppspråk och kontrollera sitt eget är ju ingen raketforskning precis.
Jag tycker inte psykologin har så mycket att säga om detta. Vad jag har sett av manualer för att lära sig sociala färdigheter har varit väldigt basalt.
Klinisk forskning tenderar att samlas runt diagnoser och det finns ingen diagnos för att vara tillbakadragen socialt eller att ha svårt att träffa en kvinna, ännu mindre för att inte kunna få ragg. På 70-80-talet skrevs det en del om att lära sig vara självhävdande, särskilt för kvinnor, men det är också väldigt grunt.
Kroppsspråk tror jag på, den här länken stämmer rätt mycket med det jag upptäckte när jag var ung. Att visa sig självsäker i kroppsspråket har man nytta av i en massa olika sammanhang.
http://www.datecoaching.se/blogg/hur-du-blir-mer-sjalvsaker-tips-kroppssprak/
Ja, faktiskt. Vid första titten var jag inte imponerad men när jag läste allt ändrade jag mig. Vad som vanligtvis är problemet är att de som skriver om kroppsspråk och attityder är alldeles för vaga. Om man ska förändra sitt beteende behövs massor av detaljer. Just din förmåga att beskriva detaljer i ditt beteende är förövrigt något jag uppskattade särskilt i inlägget på Genusdebatten.
Som jag ser det är det en mild form av personlighetsstörning, eller kanske social störning, var nu gränsen mellan dessa går. Dels får unga människor en massa skitdåliga råd, och samtidigt älskar en del ungar att knäcka andra. Jag skrev om det på GD.
Av egen erfarenhet kan jag säga det att all form av blyghet hänger ihop, både kontakter med motsatt kön, med auktoriteter, med kollegor etc. och det beror i grund och botten på att man inte tror på sin egen auktoritet. Bristande självrespekt, kanske man kan uttrycket det som.
Jag hade svårt att ta kontakt med människor överhuvudtaget under en period, inte bara kvinnor, och det blev så jobbigt att jag var tvungen att ta mig ur det, så jag prövade mig fram och lärde mig vad som funkade och inte. Tycker inte människor är så olika med avseende på kön och ålder egentligen, folk tycker om människor som beter sig självsäkert. Idag har jag inga problem att ta kontakt med vilt främmande folk, 9 av 10 tycker om att man gör det. Men som sagt, det är i mitt fall en ”acquired skill”.
Jag har en kompis som har Aspergers syndrom, som lärt sig hur man umgås med andra genom att studera och härma. Det intressanta är att folk upplever honom som väldigt ärlig och ändå lätt att umgås med. Han säger själv att han inte är ett dugg social utan bara härmar andra.