Vi har för få hjältar i Sverige, alldeles för få.
I mina ögon är en hjälte en person som kämpar för något hedervärt mot svåra odds, någon som uppoffrar sig för sanningen. Så idag på årsdagen när han mot oövervinnerligt motstånd till slut var tvungen att ge upp hyllar jag Pär Ström.
Läs mer om hur en ensam privatperson som valde att kämpa för att pojkar och män ska ha samma rättigheter som flickor och kvinnor blev utmobbad av Sveriges elit, de med makt. Hur den värsta av dem har använt offentlig avrättning av en privatperson som språngbräda till en karriär inom facket:
Ett år sedan Den Svarta Torsdagen
Själv vill jag bidra på årsdagen med något från min vardag. Jag känner många psykologer och psykoterapeuter. Människor som möter män i lidande. De möter män som har traumatiserats. De möter män som misshandlats, våldtagits, som varit utsatta för övergrepp i barndomen. De möter män som lider i arbetslivet med stress, ångest och depressioner. De möter män med neurologiska handikapp, medfödda eller förvärvade av skador och sjukdom. De möter män på botten i samhället, utslagna missbrukare, psykiskt sjuka och hemlösa. Efter arbetsdagen går de hem och trycker gilla på ”Vita kränkta män”, en grupp var enda syfte är att få ironisera över blotta tanken att en vit man kan lida.
Jag undrar var människors mänsklighet tar vägen? Hur kan någon känna till allt lidande som finns och stänga av sin medmänsklighet bara för att någon triggar deras ideologiska impuls. Hur kan de inte reflektera över att statistisk finns det vita män som blivit utsatta för övergrepp i deras egen vänkrets. De som beter sig så fyller mig med avsmak, och ett samhälle som förmår avhumanisera en hel grupp människor på det sättet är ruttet, sjukt.
Tack Pär för allt du gjorde, för att du orkade kämpa, och för alla du inspirerade.
Johan Grå 
Pingback: 1 år efter, Vad är det för fel på debattklimatet i Sverige egentligen ? | Ann-Mari's Blogg
Pingback: Nu är det ett år sedan | WTF?
Vackra ord. Jag kan bara instämma. Också jag saknar Pär Ströms röst.
Angående det där du skriver om människor som oreflekterat håller till i hatgrupper: Ibland, men självfallet inte alltid, räcker det med att konfrontera dem för att de ska ta sitt förnuft till fånga. Det är en stunds, kanske flera stunders, pinsam tystnad, men sedan en nick med huvudet.
Det här brukar utmynna i en lite djupare vänskap och genuin respekt.
Påfallande många människor respekterar den som har självrespekt. Om någon som tillhör gruppen X, som det är legio att förakta, klart deklarerar sin stolthet över att vara just en X, så kommer andra som inte är X att respektera den individen.
Tack, det är en bra reflektion. Särskilt när man kan prata om det en och en. Det är för svårt att nå igenom när individer kan gömma sig i en grupp.
Så vi behöver respektera män och manlighet. Det tycker jag också. Ett sätt är att hylla de som kämpar och kämpat, som Pär Ström.
Pingback: Ett år efter Pär | En stilla undran
Vackert.
Liksom du har jag svårt för och känner avsmak inför att man blundar för de som finns på botten. Varje gång jag ser debatt om styrelseposter, professurer o.d. så går mina tankar till alla dem man väljer att blunda för, för att hålla fast vid sin skeva världsbild om det ”priviligierade” könet. Ruttet är ett sånt samhälle indeed.
Jag saknar inte Pär Ström, även om jag tycker han hade(har) en del klara poänger tycker jag tonen i hans kommentarsfält ofta var rätt otrevlig. Ingen ska dock behöva känna sig tvingad att sluta pga osakliga personangrepp. Däremot saknar jag ofta Pelle Billing, hans sakliga tonläge och kapacitet att se bägge könens utmaningar.
Herregud, om man ska bedöma bloggare efter sitt kommentarsfält måste jag hamna högt upp 🙂 Personligen tycker jag det var uppfriskande även med de ilskna rösterna. Jag tror de behövs även om de stöter bort vissa. Att vara frustrerad över sakernas tillstånd är naturligt, och i delad frustration kan man känna igen sig. Men Billing hade säkert lättare att nå nya grupper.
Ha ha kanske det beror på att du själv ofta är så saklig 🙂
Kan också uppskatta ”högt till tak”. Men om bloggaren inte själv sätter någon ”lägstanivågräns” tenderar bloggen att dra till sig rötägg som inte vill diskutera utan bara ser sin chans att spy hat och sprida fördommar gentemot det motsatta könet (och/eller någon annan grupp, etnicitet, minoritet osv beroende på bloggens inriktning.) Som man säger till småbarn, det är helt okej att vara arg. Men man får inte göra vadsomhelst bara för att man är arg, vissa saker är helt enkelt inte acceptabelt beteende.
Min upplevelse är att Pelle var hyfsat medveten om problemet, medan Pär däremot släppte fältet ganska fritt. Det står varje bloggare fritt hur hård man vill vara men kommer även att avspegla sig i vilka åsikter man blir förknippad med att hjälpa fram. Åtminstone såvida man själv inte går i svaromål i kommentarsfältet.
Någon gräns bör det ju finnas men samtidigt tänker jag att vissa människor kanske är så arga och de måste också förstås. Dessutom är mäns ilska kanske viktig? En av de mest välkända parforskarna, Gottman, menar efter att ha jämfört lyckliga och olyckliga par att i olyckliga par bör männen låta sig påverkas av kvinnan i högre grad (för kvinnan är nästan alltid drivande) och kvinnan bör lära sig påverka på ett vänligare sätt samt att respektera mannen nät han blir irriterad (för män tenderar att visa sina önskningar mindre tydligt men visar med irritation när kvinnan går för långt). Som debatten ser ut idag driver feminister en gigantisk och utopisk samhällsomvandling på ett sätt som är kränkande för män och vill förbjuda män att ens visa irritation.
Bra skrivet tycker jag. Du har säkert redan läst nedanstående artikel, men den handlar också om psykologer och deras bias.
http://www.avoiceformen.com/misandry/abc2020-the-psychology-of-hate-abc2020/
Ja, det är märkligt att de kan stänga av sin medmänsklighet. I synnerhet när de uppenbarligen är i så bra kontakt med sin medmänsklighet vad gäller kvinnors rättigheter, eller tja.. vi kanske snarare ska kalla det för kvinnors bonusrättigheter. Folk som är i kontakt med sin känsliga sida för en grupp har kanske lättare att hata en annan grupp – vad vet jag.
Jag kan kanske sakna Pelle eller Pär ibland, men jag skulle inte byta dem mot den växande floran av nytänkande kontrafeministiska bloggare. Men det var hos Pär/Pelle det började. Så är det.
Jag har förresten en _helt_ annan fråga till dig, har du någon koll på hur statistiken för Myers-Briggstest ser ut mellan könen?
Tack
Det här med grupper och empati är egentligen rätt intressant. Kanske handlar det inte om empati utan moraliska impulser som verkar empatiska? För jag antar att de helt enkelt blockerar kopplingen mellan de enskilda män de träffar och män som grupp.
Nä, jag har missat den artikeln, tack för tipset.
Jag använder inte Myers-Briggs och är för ringrostig på området tyvärr.
Jag har varit och är lycklig sambo med husdjur. Dem är gulliga och frigör octycin hos människan(lugn och ro o må bra). Men jag aldrig i hela mitt liv varit nöjd med en relation med en man, och har ALLTID tyckt det varit underbart skönt att slippa dem, dvs jublat när eländet äntigen tagit slut, dvs när relationen tar slut. Pia bor, lever själv, hennes kille dog och inte verkar hon ledsen för det. Jag har aldrig varit lycklig med en man och jag har aldrig hört talas eller märkt av att ngn annan, andra kvinnor varit/är lyckliga eller åtminstonne nöjda med männen. Män vet vad kåthet är (inget fel med det) men det vet tyvärr inte vad kärlek e för ngt. det e som småbarn som inte kan skilja på en utlösning eller om dem pissar på sig…dem e känslomässigt förståndshandikappade helt enkelt…..
När det gäller Malin, hon ville bli av med Johan redan för över 20 år sedan men han var för korkad för att fatta det.