Var rolig, det är på allvar

Ett vanligt missförstånd som jag skulle vilja råda bot på är att man inte ska behöva anstränga sig i en relation.

Typexemplet är småbarnsföräldrarna med rödsprängda ögon som uppgivet konstaterar att deras relation känns död, att de funderar på att skiljas. Jag ber dem berätta om hur de har det och de berättar om hur de sliter för att få allt att gå ihop men att det inte finns någon tid för varandra och att de bara grälar.

Jag frågar dem när de är som närmast varandra, när de har det som bäst och vanligtvis är svaret att det är på semestern, när de reser, och det gör de ju sällan sen barnen kommer.

Jag är full av empati. Jag har haft småbarn, varit frustrerad och haft rödsprängda ögon, men bakom den stagnerande relationen och grälen döljer sig missförståndet.

Det här knyter an till förra inlägget om vårt sökande efter ovillkorlig kärlek, för vad som händer när man är trött och frustrerad är man hoppas på att få stöd, tröst och kärlek av ens partner så att man orkar. En helt naturlig reaktion. När vi inte får vad vi behöver blir vi frustrerade och grälen eskalerar. Barn som råkar ut för något jobbigt söker sig till föräldrarna för stöd. Vuxna söker sig till sin partner. Ovillkorlig kärlek innebär att vi får det, men ovillkorlig kärlek är ju en villfarelse.

På samma tema hör jag ofta människor säga att om jag måste förställa mig och vara någon annan än den jag är i relationen så är det inte värt det. Samma sak, det är drömmen om den ovillkorliga kärleken. Kärlek man bara får.

Men ovillkorlig kärlek får inte ens spädbarn. Föräldrarnas reaktion på spädbarn påverkas i hög grad av hur barnet beter sig. Ett glatt och livfullt spädbarn kommer få mer positiv uppmärksamhet än ett kinkigt barn.

En bra relation kräver att man är där för varandra. Att vi stöttar varandra är en central del av det känslomässiga band och den trygghet som binder ett par. Men det räcker inte. Vi måste också prioritera att ge liv till relationen, att ge glädje för att få glädje tillbaka, att vara kärleksfulla för att få kärlek tillbaka.

Rubriken syftar på alla de par som sliter med vardagen och bara önskar att deras partner skulle kunna göra dem lyckliga. Ansträng er för varandra istället för att vänta och längta. Ni kommer få mer tillbaka. Ansträng er som ni gjorde när ni först träffades. Nästa gång du har en pissig dag och önskar att ni hade en bättre relation, ta dig i kragen och ansträng dig lite extra för att sprida glädje hemma, utan att förvänta dig något tillbaka. Ge i relationen, särskilt när den är som värst.

13 thoughts on “Var rolig, det är på allvar

  1. Det funkar skitbra, om BÅDA följer principen- annars blir ”båda benen är lika långa- särskilt det högra” vilket ger ett smärtsamt haltande som i värsta fall invalidiserar en=)

    • Tack för din kommentar. Jag har en annan åsikt och kanske kan skillnaden vara belysande. Optimalt är förstås om båda ger så det är målet tänker jag, precis som du skriver.

      Men när allt inte är optimalt är min erfarenhet att båda ofta upplever att de ger mer än de får och att båda drar sig tillbaka och väntar in den andra. Det är förresten generellt för alla sorters konflikter.

      Om man vill rädda relationen är därför mitt tips att man bestämmer sig för hur man vill vara som partner, biter ihop, och beter sig så oavsett hur den andra beter sig. Är man tillräckligt bra brukar den andra följa efter och om den inte gör det självmant har man bättre utgångsläge för att påverka med positiv motivation om man själv är en bra partner först.

  2. ”Ansträng er för varandra istället för att vänta och längta. ”
    Viktigt absolut, kan hålla med dig om att en generositet ofta ”smittar av sig”. Men jag tycker du missar en viktig aspekt när det gäller just småbarnsföräldrar. Även om bägge föräldrarna gör sitt bästa för att samarbeta och backa upp varandra kan de ändå balansera på bristningsgränsen just för att de har en så tuff vardag. Den spontana tanken är ”var är stödtrupperna”? Hurvida det finns stöd i omgivningen eller inte kan ibland vara det avgörande för hur paret orkar med småbarnsåren ihop. Bara en så enkel sak som om det finns en far eller morförälder i närheten som kan rycka in och avlasta vid behov kan göra att föräldrarna får den där viktiga återhämtningen som behövs för att orka med varandra och barnet.

    ”Men ovillkorlig kärlek får inte ens spädbarn. Föräldrarnas reaktion på spädbarn påverkas i hög grad av hur barnet beter sig. ”

    Vet jag inte riktigt om jag håller med dig ang ovillkorlig kärlek och spädbarn. Visst kan det ta ett tag innan den ”riktiga kärleken” till barnet blommor upp, speciellt om förlossningen/omställningen till förälder varit svår. Men även dess innan har vi väl i normalfallet som vuxna en ”extra kärleksfull beskyddarinstinkt” gentemot just spädbarn/väldigt små barn? Den som säger åt oss att plocka upp, värma, trösta och mata osv. Finns det inte sedan oftast ett visst mått av ovilkorlig kärlek mellan förälder och barn? En del som på något vis är frikopplat från alla de där kraven vi ställer på varandra? En kärlek vi känner oavsett? Även om det nog tyvärr kan stämma att barn som upplevs som ”snälla/lugna och glada” visas mer tillgivenhet.

    @ Maja: Jag tror på att vara generösa gentemot varandra, tänka på familjen som ett ”team” inte millimeterrättvisa. Men självfallet finns det gränser, ett team där bara en bidrar med det mesta är inget team längre.

    • Yttre faktorer som barnvakt och annan avlastning spelar förstås stor roll men med all respekt så är det att undvika ämnet🙂 Det är lätt att hamna i en spiral av negativitet där man drar ner varandra och att istället bita ihop och anstränga sig för varandra kan ge mångdubbelt tillbaka. Sådant som att köpa med en blombukett hem trots att man själv skulle vilja ha uppmärksamhet. Att ha sex och komma nära varandra även om man är trött. Att låta den andra gå ut på kvällen även om man inte känner att man egentligen orkar ensam. Att försöka se snygg ut inför partnern ibland även om de borde vara förstående för att man klär sig praktiskt. Att spontant utföra någon av partnerns uppgifter osv. Gräl och frustration tar enormt med energi medan en lycklig relation ger mycket så det är en investering med god avkastning.

      Jag har lovat mig själv att inte leta referenser och sådant men det är ett erkänt fenomen att relationen mellan även mycket små barn och föräldrar är ett ömsesidigt samspel. I högre grad än vad man som förälder vill tro. Visst finns det ett grundläggande omsorgsbeteende hos välfungerande föräldrar men barn med lätt temperament får mer positiv uppmärksamhet än barn med svårt. Egentligen är det lätt att observera. Ett barn som ler och skrattar får ofta positiv uppmärksamhet av både föräldrar och andra. Ett barn som är kinkigt och besvärligt får det inte alls i samma utsträckning. Så det finns en viss ovillkorlig kärlek men relationen påverkas också av hur barnet beter sig.

  3. ”Yttre faktorer som barnvakt och annan avlastning spelar förstås stor roll men med all respekt så är det att undvika ämnet.” -Och med all respekt tillbaks här så är lite av poängen att när det det gäller just småbarnsföräldrar så är det inte längre bara två personer det gäller. Två aldrig så samarbetande föräldrar kan ha det jättejobbigt ändå därför att de har inget eller dåligt ”supportsystem” runt omkring sig.

    ”Det är lätt att hamna i en spiral av negativitet där man drar ner varandra och att istället bita ihop och anstränga sig för varandra kan ge mångdubbelt tillbaka.”- Word on that one! Möjligen undviker jag att utveckla hyllningarna på de bitar där jag tycker du har helt rätt och konstaterar bara helt kort att jag håller med dig där. Att du är bra på ditt jobb vet du säkert redan, därav fokus på de bitar där jag inte håller med🙂

    ”Sådant som att köpa med en blombukett hem trots att man själv skulle vilja ha uppmärksamhet. Att ha sex och komma nära varandra även om man är trött.” Eller satsa på små gester av omtänksamhet. Som att spontant låta den som dragit det tyngsta nattlasset få sovmorgon och frukost på sängen. Skapa förutsättningar för att båda ska vilja ha sex om det är vad som önskas. Eller bara strunta i det en period och somna utmattade i soffan ihop om det är vad som önskas. Strunta i blommor och ”hur alla andra gör”. Hitta något som funkar för just dem.

    ” Att låta den andra gå ut på kvällen även om man inte känner att man egentligen orkar ensam. ”
    Helt med dig där. Förutsatt att den som går ut ser till att någon annan person backar upp ”den som egentligen inte orkar ensam” tillsammans med spädbarnet/småbarnen. Annars är det ett ganska kasst generellt råd ur barnsäkerhetsperspektiv. Visst, i 99% fall av 100 är allt som händer att barnet lämnas ensam med någon som bara är lite extra trött och grinig. Men i enstaka fall är det just så sånt som inte får hända händer. I övrigt håller jag med dig.

  4. Helt OT, men det här talade till mig och jag tänkte att det kanske skulle intressera dig (Från Spearhead):

    Anonymous Reader November 19, 2013 at 17:21

    This article merely provides support for things men have long known.

    One thing is missing – the man’s fight-or-flight response that is fired off by being yelled at. Most men, contrary to feminist lies, are not brutal beasts waiting for a chance to bash their wives (absent an extensive legal machine ready to pounce). Most men, in fact, literally can not raise a hand to their wife. The internal control, very likely genetic in part, won’t let them.

    So a man’s bloodstream is full of complex compounds that prepare him for physical combat – his vision is sharper, his hearing is more sensitive, his muscles are tensing up, his digestion has shut down, his heart rate is increasing – and he cannot do anything with this surge of energy. He can’t fight her, and so he must leave, as soon as possible. He must go for a walk around the block, he must go to cut wood or chop weeds, he must go lift weights – something to burn off the cortisol and other compounds. If he cannot, then genuine physical damage will be done to his body, starting with the circulatory system. Do this enough times and he begins to age at a faster rate.

    He must leave, one way or another. If he cannot physically leave, then he will mentally leave; by taking on a project that keeps her away from him, or by focusing all of his attention onto a book, or onto a game, or onto the comment box of a weblog…

    And so the one thing that women always want, attention, is taken away from the woman because of her behavior. Because paying attention to her is painful to him, due to the incessant verbal attacks that stoke up his fight or flight limbic system.

    Nagging, yelling, picking fights and other things women apparently love to do more than almost anything else except shopping cause both emotional and physical harm to men. Real, physical harm to their hormonal balance and circulatory system.

    That’s what women do to men, when they refuse to calm down. They drive us away, and they cause harm to us in the process. Not that this bothers feminists or their manboobies – harming men, or causing them to come to harm, is all in a day’s work for them.

    • Tack, ja, jag gillar det också, snyggt formulerat. Jag gillar inte riktigt offermentaliteten. Det är ett negativt samspel som båda kan lära sig att bryta men det är bra formulerat och i linje med vad man tänker om mäns stressrespons i gräl.

  5. Håller med om att båda måste ge i relationen utan att förvänta sig något tillbaka, problemen uppstår när den man lever med anser att hur mkt man än ger så räcker det inte. Ett naturligt val i de fall man försöker och försöker utan att ens få ett tack tillbaka gör att man inte orkar hur länge som helst. I min relation har jag frågat vad hon vill ha, hon svarar samma sak varje gång. Blommor, choklad, överraskningar, presenter. Jag har gett henne allt detta med svaren ”va tråkiga blommor, hade dom inga andra”, ”Är det sån där äcklig choklad eller?”,”Det är kul att du anstränger dig, men varför gör du det nu när det inte behövs?” etc… Har fått frågan själv om vad jag skulle uppskatta, mina svar är lite olika men innebörden är oftast ömhet, förståelse, uppskattning. Jag skulle bli superglad om jag bara kunde få en kram helt spontant utan att behöva fundera varför. Män funderar sällan utan gör, kvinnor analyserar och funderar. Önskar man kunde sluta tänka och fundera på allt, låt saker och ting hända och lös det på vägen. Fastna inte i grubblandet, lyssna på varandra och förstå varandras brister och fel, även sina egna. Ibland gör det ont men i ett förhållande vill man oftast bara varandras bästa.

  6. Pingback: Ansträng dig inte för mycket och förvänta dig normalt hyfs | Johan Grå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s