I tidigare inlägg har jag skrivit att män behöver ta ansvar för sina familjer. Tyvärr lever vi ju i ett kulturellt klimat där det råder fullkomlig avsaknad av kompetenta manliga familjefäder i media. Därför gladdes jag åt Ian Ironwoods summering av hur det röda pillret påverkat hans familj under 2013, 2013: the year of Serious Adverse Events.
Hans familj har under 2013 varit utsatt för spektakulära svårigheter. Deras barn blev bortrövat från skolan och deras nanny, hans syskonbarn, plundrade dem för att bekosta drogmissbruk. Jag hoppas innerligt att ni ska slippa sådana prövningar men lår er inspireras av Ironwoods skildring av hur han konfronterade utmaningen, istället för att lämna över till frun som han hade gjort innan han tog det röda pillret.
Han skriver följande om hur han agerade efter sonens bortförande (sonen kom tillbaks oskadd):
“Took the lead and aggressively challenged the school administration’s policies, got the state board involved, reviewed the pertinent laws and regulations, and demanded accountability and change. Regardless of what effects my actions may or may not have had (people were fired), my approach to the matter was dramatically altered by the Red Pill perspective. I went in as a dominant force, not a quietly glowering and ultimately ineffectual crutch for my wife. Indeed, while Mrs. Ironwood did supply a lot of the data and the ”good cop” persuasion in our deliberations, I consistently led the discussion and provided verbal muscle when things faltered. “
Hur han föreställer sig sitt agerande innan det röda pillret:
“Would have protested and played the Outraged Father for a few moments, then grimly stood back and let my wife lead the discussion, abandoning the course of events to her decision-making under the guise of ”deferring to her matronly wisdom out of husbandly respect”. We would likely have been cajoled and persuaded to let the matter pass, no harm, no foul.”
Efter att syskonbarnet plundrat hemmet:
”Once the nature and extent of my Niece’s (and her boyfriend’s) larceny became clear – and it was extensive, they’d been going through our attic, my wife and daughter’s jewelry boxes, my shed, stolen the kid’s electronics and pawned them, etc – I kicked her out, went to the police with the evidence, and had warrants issued for them both. Since she was a family member my homeowners’ insurance didn’t cover it, but I didn’t let that stop me.”
Hur han föreställer sig sitt agerande innan det röda pillret:
“I would have pronounced my profound disappointment and frustration and then sank back into a gloom while Mrs. Ironwood did damage control. Would have likely allowed filial pressure and the ”forgiveness” vibe persuade me to allow her to go on with her downward spiral, my hands washed of her. Spice is an ugly drug to get addicted to, and I would have probably tried to get her into some sort of group assistance plan. Hell, I might even have been persuaded to pay for it. “
Han följer sin känsla och vågar lita på vad han tycker är rätt. Ett annat sätt att uttrycka det är han konsekvent väljer att konfrontera två obehag varje gång de uppstår, (den besvärliga situationen och risken att hans fru ska tycka illa om hans beslut), två obehag som alltför många män väljer att undvika. Läs hela blogginlägget så ser du hur det både förbättrade deras samarbete och relationen mellan dem. Jag är inte förvånad, detta är en dynamik jag ser hela tiden.
Botanisera gärna bland hans Ironwoods övriga inlägg i, The Red Pill Room.
Johan Grå 