Alla män som från en betaposition försöker få ordning på sina liv kommer då och då att finna sig i en situation där de fylls av ett krypande obehag, tvivlet sätter in, är hon arg, gick jag för långt, ska jag säga något?
Svaret är nej, gå och gör något manligt. Men låt oss se på några exempel.
Din fru skäller ut dig för att du inte diskat, sedan läxar hon upp dig och med drypande sarkasm förklarar hon hur man diskar utan att få vattendroppar på stenhällen, trots att du är den enda som handdiskar i familjen. Du slits mellan explosion och att titta ner i golvet och bita ihop. Men eftersom du flitigt studerat manosfären, ser du henne i ögonen, anstränger dig för att se avslappnad ut och berättar lugnt och sakligt att du förväntar dig att hon använder en respektfull ton när hon talar med dig. Nu försöker hon dra in dig i en diskussion om att man väl måste få säga till när någon gör fel men du …
Du sms-flörtar med en flicka. Som alla välskolade män har du tagit till dig vikten av att aldrig anstränga dig mer än henne. A la Roissy skriver du inte mer än två tredjedelar av vad hon skriver och svarar långsammare. Får henne att anstränga sig istället för att kväva henne med all din uppdämda iver. Eftersom din spelade nonchalans inte ännu matchas av ett genuint överflöd av kvinnlig uppmärksamhet så börjar ditt inre skrika till dig att skriva något snällt, något vitsigt, försöka få till en tid att träffas innan hon försvinner. Det är dags att …
Stärkt av hopp om relationen har du repat mod och berättat vad du önskar. Du säger rakt och tydligt, utan omsvep, ursäktande röst eller tvekande inledning att du har lagt fram underkläder du vill att din fru sätter på sig. Hon snäser tillbaka att om du bara skötte biltvättandet så … Ditt inre skriker att du borde tvättat bilen och framför allt aldrig lyssna på Johan Grå eller någon annan i manosfären, alternativt växer vreden över alla gånger hon sagt nej. Vem tror hon att hon är, du är en vältränad man i 45-års åldern, medan hon passerat krönet. Andas och …
… gå och gör något manligt.
När du ställs inför situationer som ovan. Du försöker lära dig något som är svårt och ovant för dig. Du anstränger dig för att bete dig som någon som är självsäker, men känner dig fortfarande osäker. Om det inte lyckas kommer du känna ett inre tryck på dig att falla tillbaka till din gamla position som den som måste anstränga sig lite extra, den underordnade positionen du vill lämna.
Att bete sig på ett nytt sätt kan vara både känslomässig och praktiskt svårt. Ta det första och sista exemplet. Vi är vana att diskutera och argumentera saker i relationer, även om vi tillhör den undvikande typen. Så det faller sig naturligt att svara på tilltal när din fru vill diskutera ditt beteende, eller att själv säga hur det känns när hon snäser av ditt välmenande försöka att få igång kärlekslivet. Men du har redan sagt vad du vill. Vidare diskussion kommer bara luckra upp budskapet. Hennes känslor är inte längre ditt ansvar. Ditt mål är fortfarande att visa självförtroende och eftersom det är osannolikt att du kommer att göra det i en diskussion, och eftersom du inte ska ta ansvar för hennes känslor är det bäst att gå.
Problemet med att gå är att många män redan går antingen genom att fysiskt avlägsna sig eller genom att isolera sig i sig själv och vara tysta. Det är skillnad på att gå för att du sagt vad du vill och är bekväm med att ni har olika känslor, att gå i vredesmod eller för att passivt-aggressivt straffa henne. De sista två är usla förslag. Det första, att vara bekväm med att ni har olika känslor är ditt mål. Det är ok för dig att hon är arg, det är inte din uppgift att göra henne glad, men det finns inte heller någon anledning att straffa henne för att hon inte är det.
Eftersom alla män med betabakgrund tycker detta är svårt behöver du en strategi. Den enklaste är att gå och göra något manligt. När du sagt vad du vill går du glad i hågen iväg och tar itu med något, tränar, ringer en kompis, lagar något som behöver fixas osv. Fokusera på något som behöver skötas.
Johan Grå 
Pingback: Härlig feminism! | WTF?
Hur hanterar man någon som följer efter när man går?
Som en bitsk mopps som gläfser en i hasorna, eller t o m ställer sig i vägen?
Att följa efter och att ställa sig i vägen är riskbeteenden.
Om du känner dig instängd, så att du behöver flytta henne för att komma undan, så är det en tydlig gräns. Sök hjälp eller lämna henne! Om hon hindrar dig från att lämna en situation du behöver lämna innebär det att hon ger dig två val, att använda din fysiska överlägsenhet mot henne eller att använda din moral för att tvinga dig själv till underkastelse. Det är inte acceptabelt.
Förutsatt att det inte gått så långt så fungerar rådet i inlägget. Du behåller dig lugn, utan att vara vare sig aggressiv, eller straffa henne med passiv-aggressivitet. Du väljer att vara vuxen i en situation där hon ännu inte förmår vara det.
Målet är inte att få slut på ett enskilt gräl utan att förändra ett mönster mellan er. Om du konsekvent vägrar låta dig påverkas av hennes negativa beteenden kommer det förändra något mellan er. Om hon fortsätter följa efter dig trots att du vare sig tar åt dig, flyr eller blir arg är det svårt att komma ifrån att situationen snabbt blir absurd. Det är ok att retas hjärtligt. Om du börjar fixa med något och hon står och skäller, börja skämta med henne, be henne hjälpa till med något när hon ändå är där.
Men läs också vad jag skrivit tidigare om att ta ansvar. I de exempel jag tagit upp i det här inlägget finns det inget skäl för mannen att ta ansvar för att kvinnan blir arg. Men nästan alla män med betabeteenden undviker ansvar även i situationer där de borde ta ansvar. Om du exempelvis lovat något och sedan inte hållit det är inte hennes beteende en ursäkt. Be om ursäkt och äg ditt beteende. Lösningen på att man gång på gång misslyckas med att leva upp till hennes förväntningar är inte att undvika ansvaret för sitt handlande, utan tvärtom att börja leva och forma sitt liv efter sina egna förväntningar.
Så se till att vara upptagen – helst med något manligt.
Allting kretsar faktiskt inte kring henne… #solipsism
Inte för att på något sätt förringa ditt inlägg. Men när du säger ”gå och gör något manligt” ser jag bara framför mig vad jag vill tro att jag skulle göra om jag vaknade upp en morgon och hade förvandlats till man. Flyga stridsflygplan som The Iceman i filmen ”Top Gun”..:D
Strålande idé.
Jag hittade av en slump din blogg för en vecka sedan och du gav mig en livskris. Eller kanske snarare en mycket dramatisk aha-upplevelse. Du har just ryckt bort en liten trång låda som tydligen har suttit över mitt huvud hela livet – snacka om att jag känner mig förvånad!
Du har träffat mig mitt i prick! Det känns som att det du skriver är riktat direkt till mig. De senaste dagarna har jag lustläst de flesta av dina inlägg flera gånger per dag. Vilket uppvaknande! Jag har kämpat på i feminismens tecken, med blommor och överraskningar och en evigt givande givande givande. Jag har alltid kämpat för fullt för att få min partner att må bra och ha roligt. Det har ju fungerat sådär. Eller ja, det var en överdrift – det har inte fungerat alls.
Nu har jag ett jävla tufft jobb framför mig, men ett spännande sådant. Ingenting kan ju bli värre. Nåja, det var en också överdrift, men som det är nu så är allt på väg åt helt fel håll och det har börjat gå långt. På tok för långt – jag känner inte igen mig själv längre.
Jag har de senaste dagarna tagit mikroskopiska steg för att ta mer ansvar för mig själv, och jag har då också insett vilka fantastiskt imponerande känselspröt min sambo har. Bara dessa mikroskopiska steg identifierades och bemöttes direkt.
Du har inte skrivit i din blogg på väldigt länge. Det är synd. Din coaching behövs! Mitt liv känns plötsligt hoppfyllt och jag känner att det ska bli spännande att komma tillbaka på banan och få ordning på relationen. Jag vet vilket otroligt jobb som ligger framför mig och jag vet att det kommer att komma bakslag. Därför hoppas jag att du kommer igång med ditt skrivande igen. Nya inlägg kommer vara en otroligt stöttande när jag börjar vackla och tvivla.
Jag kan inte tacka dig nog för dina inlägg!
Tack, det glädjer mig att höra.
Jag skickade ett mail till den mailadress du angett på bloggen, ville bara försäkra mig om att du kollar din mail trots att du varit inaktiv på bloggen en längre tid. Trevlig helg!
Jag har svarat. Det var klokt av dig att göra ett inlägg, annars hade jag säkert missat det.
Hej,
Jag upptäckte bloggen idag. Fantastiskt.
Har du slutat att blogga? Hoppas att du fortsätter med nya inlägg 🙂
Jag upptäckte din blogg för 6-7 år sedan. Jag hade då stora problem med min relation, eller om jag såhär med facit i hand ska vara helt ärlig så hade jag stora problem med mig själv som i sin tur bidrog till att skapa problem i relationen. När jag hittade bloggen tyckte jag att det du skrev var otroligt kontroversiellt. Jag minns hur jag tänkte ”får man verkligen skriva såhär!?”. Idag kan jag inte alls förstå hur jag kunde tänka så. Det har tagit alla dessa 6-7 år för mig att lära mig att anamma saker som du skriver om. Att förvänta sig normalt hyfs, att inte vara rädd för kvinnors ilska, att gå och göra något manligt istället för att lägga mig och lipa. Under dessa år har jag regelbundet gått in för att läsa dina inlägg och de ger mig fortfarande puffar i rätt riktning trots att jag läst dem hundratals gånger. Jag hoppas att du en dag återupptar ditt bloggande. Det du skrivit här är viktigt. När jag ser mig omkring så ser jag så sorgligt många exempel på hur män och kvinnor beter sig destruktivt i sina relationer helt enkelt för att de förmodligen aldrig fått lära sig hur man ska agera som vuxen människa. Mitt förhållande höll mot alla odds och är idag ett starkt förhållande. Vi har fortfarande våra problem, men vi kan hantera dem. Jag är tydlig, står upp för mina gränser lugnt och sakligt och förväxlar inte längre diskussion med konflikt.
Tusen tack Johan Grå för dessa år tillsammans. För att du hela tiden funnits med mig på min resa. Du har varit så viktig för mig!