Den svarta torsdagen

Vi har för få hjältar i Sverige, alldeles för få.

I mina ögon är en hjälte en person som kämpar för något hedervärt mot svåra odds, någon som uppoffrar sig för sanningen. Så idag på årsdagen när han mot oövervinnerligt motstånd till slut var tvungen att ge upp hyllar jag Pär Ström.

Läs mer om hur en ensam privatperson som valde att kämpa för att pojkar och män ska ha samma rättigheter som flickor och kvinnor blev utmobbad av Sveriges elit, de med makt. Hur den värsta av dem har använt offentlig avrättning av en privatperson som språngbräda till en karriär inom facket:

Ett år sedan Den Svarta Torsdagen

Nu är det ett år sedan

Själv vill jag bidra på årsdagen med något från min vardag. Jag känner många psykologer och psykoterapeuter. Människor som möter män i lidande. De möter män som har traumatiserats. De möter män som misshandlats, våldtagits, som varit utsatta för övergrepp i barndomen. De möter män som lider i arbetslivet med stress, ångest och depressioner. De möter män med neurologiska handikapp, medfödda eller förvärvade av skador och sjukdom. De möter män på botten i samhället, utslagna missbrukare, psykiskt sjuka och hemlösa. Efter arbetsdagen går de hem och trycker gilla på ”Vita kränkta män”, en grupp var enda syfte är att få ironisera över blotta tanken att en vit man kan lida.

Jag undrar var människors mänsklighet tar vägen? Hur kan någon känna till allt lidande som finns och stänga av sin medmänsklighet bara för att någon triggar deras ideologiska impuls. Hur kan de inte reflektera över att statistisk finns det vita män som blivit utsatta för övergrepp i deras egen vänkrets. De som beter sig så fyller mig med avsmak, och ett samhälle som förmår avhumanisera en hel grupp människor på det sättet är ruttet, sjukt.

Tack Pär för allt du gjorde, för att du orkade kämpa, och för alla du inspirerade.

Mäns behov av villkorslös kärlek del 1

Ställer mäns behov av moderlig kärlek till det för oss? Ja, i en video som Ulf T länkade i kommentarerna till ”Kvinnor kan inte lyssna på sina män” hävdar Stardusk som anslutit sig till MGTOW det. I just den videon beskrivs hur män och kvinnor lär sig om relationer genom att internalisera relationen till föräldern av motsatt kön. Men videon verkar vara del av en trilogi med två författare om mäns behov av moderlig kärlek och hur det ställer till det i relationer och hur behovet av moderlig kärlek får män att fungera som verktyg för samhället.

Traditionellt brukar man med moderlig kärlek mena villkorslös kärlek och det verkar stämma med hur de använder det så härefter skriver jag det istället. Det finns en del att säga i ämnet så jag kommer förmodligen posta detta som en serie.

En kort och potentiellt slarvig sammanfattning av videon Ulf T tipsade om (säg till om jag missade något):

Videon beskriver hur män och kvinnor lär sig vad de ska förvänta sig av en partner i relationen till sin förälder av motsatt kön. Män lär sig vad de ska förvänta av kvinnor genom vad de får av sin mor och vice versa. Framförallt fokuserar videon på att män lär sig att söka villkorslös av sin mor och därmed även gör det av sin fru. Det är bekymmersamt eftersom kvinnor ger sådan kärlek till sina barn men inte till sin man. Kvinnor lär sig söka skydd, trygghet och materiell välfärd av sin far och samma sak av sin man vilket fungerar eftersom det är vad män ger till sin partner.

Här vill jag slänga in en brasklapp. Jag tycker den här typen av resonemang är intressanta men för att använda dem bör man vara varsam. Psykoanalytiker som använder liknande resonemang brukar parallellt syfta på det konkreta och det symboliska på ett sätt som är svårtolkat. När man säger att man internaliserar relationen till modern ska man inte tolka det enbart bokstavligt. En konkret tolkning är att man lär sig något i relationen med sin mor. Men en annan viktig symbolisk tolkning är att man lär sig något i relation till det moderliga rollen, dvs. den villkorslösa kärleken, även om den kommer från fadern eller någon helt annan. Resonemanget är en del av den oidipala konflikten som vissa teoretiker har skrivit om den, att barnet identifierar sig med modern eller fadern, vilket kan vara både i form av den fysiska modern eller fader, eller den symboliska med den villkorslösa kärleken eller strävan efter att bemästra yttervärlden.

När män och kvinnor beskriver kärlek brukar de beskriva det på olika sätt. Kvinnor beskriver kärlek som närhet och gemensamt engagemang, och brist på kärlek som övergivenhet eller ensamhet. Män beskriver kärlek som respekt och uppskattning och brist på kärlek som avsaknad av detsamma. Jag tänker på kärlek som något uppdelat på två skalor där närhet/trygghet är ena skalan och identitet är andra skalan. Alla behöver båda men män betonar i mycket högre grad identitet och kvinnor närhet/trygghet.

Her Greatest Fear. She fears abandonment by her father and then her man.

His Greatest Fear. He fears insignificance especially in the eyes of his woman.

(What Women Never Hear)

I linje med videons modell tänker jag att det sätt man ger kärlek till den som möter världen och skänker en trygghet och resurser (fadersrollen) är att respektera deras identitet dvs. uppskatta och stödja deras kamp mot yttervärlden för sin och därmed familjens skull. Till den som ger ovillkorlig kärlek till barnen (modersrollen) är sättet att ge kärlek att visa att man kommer tillbaka och att hon och det gemensamma är det man kämpar för.

I den bemärkelsen passar sättet män och kvinnor idag känner kärlek väldigt bra ihop med traditionella könsmönster även när man träffar män och kvinnor där både är professionella och i min erfarenhet även när de har omvända könsmönster i dagliga livet.

Jag har funderat på om detta är svårare för män såsom videoförfattarna menar. Ett problem här är att jag inte har samma bild som dem om villkorslös kärlek, men jag får återkomma till det i en uppföljning.

Vad som är svårare för män i kärlek är att det finns ytterst få acceptabla modeller för hur en kvinna ska älska en man. Visst finns det filmer där mannen blir respekterad och eftertraktad men då är männen ouppnåeliga hjältar. Män i media, specifikt män i stabila relationer, förlöjligas oftare än respekteras. Gud hjälpe den kvinna som säger att hon stöttar sin man offentligt, Sveland skulle störta från mediahimlen och dräpa henne. Det är ett problem för män och för de kvinnor som älskar dem. Visst kan man hävda att många kvinnor på film har ett utseende som är ouppnåeligt för kvinnor i gemen men den allmänna bilden av hur kvinnor vill bli älskade och bör bli älskade är relativt korrekt. När det skrivs om kärlek skrivs det också mest om närhetsperspektivet. Åtminstone om man undantar de samhällsomstörtande krafterna i samhället som hellre betonar vårt behov av att vara separata individer.

Trots att det finns bättre modeller för kvinnlig kärlek så är många relationer fast i en problematisk spiral som inte gör någon av partnerna lycklig. Det är ironiskt att även de män som inte våga säga flaska främst vill ha respekt för det är svårt att respektera någon som gömmer sig. Det är ironiskt att de kvinnor som klagar och kritiserar som mest vill ha gemensamt engagemang för det är svårt att engagera sig när alla ens initiativ blir nedskjutna. I det skulle jag säga att det är svårt för både män och kvinnor att få vad de vill ha.

Men så håller jag inte egentligen med videoförfattarna om att män generellt söker villkorslös kärlek eller om att kvinnor är oförmögna att ge män vad de söker. Däremot håller jag med dem om att drömmen om villkorslös kärlek är ett gift, möjligtvis mer så för män än för kvinnor. Sökandet efter villkorslös kärlek är sökandet efter den totala tryggheten och det är inte mäns lott.

Kungen kan spelet

Döm om min förvåning när jag ser på nyheterna och kungen fäller en klockren bekräfta & förstärk (”Agree & Amplify” för er som vill googla), som om han har surfat på manosfären efter råd för att hantera journalister. Passande, antar jag, han är ju kungen, alfans mål.

Så här svarar kungen en journalist som han uppenbart inte gillar: Läs mer

Roissys tre regler för social skicklighet

Känner ni till Roissy? Mannens och ordekvilibristen som driver en av de mest välbesökta och mest intressanta game-bloggarna, Chateau Heartise. Besökare varnas, han sätter en ära i att leva som han lär, och vad han lär är att den mörka triaden (narcissism, psykopati och machiavellism) är förförisk för kvinnor.

Han är, bland mycket annat, också en träffsäker observatör och till hans senaste alster hör tre råd ”The Rules of Social Savviness”, det må tappa något av sin valör i översättning men reglerna för social skicklighet, eller som han också skriver en inblick i ”the fundamental laws of the pooniverse”, som jag inte ens tänker försöka översätta.

De tre reglerna är:

  1. Gå inte i försvar
  2. Tvinga inte fram ämnen i konversationen
  3. Ställ inte frågor när du kan göra uttalanden istället Läs mer

Snärjd av vetenskapsteori

I mitt första inlägg efter sommaren vill jag lyfta upp några kommentarer och inlägg om det akademiska förfallet som jag tycker är värda att sprida.

Själv har jag blandad akademisk bakgrund och är i ständig konflikt med det jag sysslar med. Det finns de som hävdar att man kan ha en allt igenom evidensbaserad och positivistisk ansats till psykologin. Jag är skeptisk. Det är för mycket vi inte känner till och har redskap för att studera så resultatet av positivism blir idag för reduktionistiskt för att jag ska nöja mig men jag tycker det är självklart att vi måste försöka. Vi behöver kunna vara respektlösa mot teorier, särskilt de som är svåra att falsifiera.

Tyvärr kan jag bara observera hur utbildningar och kollegor tas över av ideologi och det sticker i hjärtat. Ironiskt nog ser jag många av de mest positivistiska akademikerna inom psykologin förfalla till ren fundamentalistisk tro inför genusvetenskap.

Först ut är Bremer som dräpande skriver om hur Stefan Jonsson sitter fast i den kulturrelativistiska kvicksanden och i det även skildrar en akademi i förfall. Varje elegant formulerat inlägg från Bremer är en källa till inspiration för mig. Jag har för mig att han i ett inlägg hävdade att han skulle ge sina ena arm för att kunna formulera sig som Bengt Ohlsson, så långt vet jag inte om jag skulle gå, men om du någonsin får för dig att ha en skrivarverkstad så vet du var jag finns Bremer …

En annan inspirationskälla är Erik på Aktivarum som är produktiviteten förkroppsligad och ständigt bidrar med argumentation och källor. Mannen som jag skulle vilja se som kolumnist i kvällspressen. Sveriges media skulle behöva arga tyckare med fler åsikter och Erik vore perfekt. Eftersom de enda chefredaktörer jag känner är så långt åt vänster att de är på väg att trilla av skalan så kan jag inte bidra till det, under tiden vill jag spara några av hans kommentarer på genusdebatten för eftervärlden. Om du är nybliven student eller om du bara har oturen att läsa vetenskapsteori på en samhällsvetenskaplig utbildning, läs detta och se världen:

Allt började med några frågor från Kjell om positivism, hermeneutik, och postmodernism. Först svarande Jakob med en kort, effektiv och i mitt tycke bra sammanfattning av de större begreppen. I sammanhanget var Jakob ovanligt positiv till akademin men det råder Erik bot på genom två sågningar, något som verkligen behövs eftersom man inte möter den typen av kritik när man läser på universiteten, Erik 1 och Erik 2. Efter det så ger sig fler skribenter in i samtalet och jag rekommenderar verkligen alla att läsa tråden efter Erik 2.

Samhälle i väntan på faderskap

Några olika inflöden har på senaste tiden fått mig att börja tänka på de psykoanalytiska idéerna om faderskap och moderskap. Jag kommer förhoppningsvis återkomma till ämnet men jag tar min utgångspunkt i ett blogginlägg av Joseph Burgo på After Psychotherapy.

Observera att när han pratar om faderskap och moderskap så är det roller i föräldraskapet, inte nödvändigtvis könsbundna.

Moderskap

”From my point of view, maternal function is about feeding and nurturing: helping a child to feel safe in the world, to tolerate need and dependency, to learn to master one’s emotions. “Mothers” help us develop core self-esteem and teach us about intimate relationships.”

Faderskap

”Paternal function relates more to the world-at-large; it encourages personal responsibility and prepares one to compete outside the family. “Fathers” also build self-esteem through encouragement and support, but at the same time, they embody a different set of standards and demands related to the outside world. “Fathers” help us to face and accept the often painful limitations of “real life,” to respect social mores and the rule of law.”

Vad han skildrar med moderskap och faderskap är en del av konflikten alla människor behöver hantera, vår önskan att känna oss trygga och älskade, att krypa upp i mammas famn och bara slappna av kontra vår önskan om självständighet, att bemästra livet, njuta och förundras över verkligheten utanför den trygga famnen.

Utan att acceptera det verkliga livet och kunna verka där kommer vi dö utanför hemmet om inte föräldrarnas roll tas över av någon annan. Det är en del av som brukar kallas oidipalkonflikten och män behöver i högre grad identifiera sig med fadern och bemästra verkligheten, kvinnor kan i högre grad identifiera sig med modern.

Burgo sammanfattar:

Paternal function stands in for rule of law and social values; it makes demands rather than addressing needs. Maternal function wants to ensure that children get what they need while residing in the family nest; paternal function offers support and guidance as those children prepare to leave the nest and make their way in the world.

Jag finner mig undra vad som händer med ett samhälle där invånarna som helhet identifierar sig med modern och vill få sina behov tillgodosedda utan att behöva acceptera och bemästra verkligheten. Vem plockar upp ett sådant samhälle, accepterar det som sin fru och beskyddar det?