Alla män som från en betaposition försöker få ordning på sina liv kommer då och då att finna sig i en situation där de fylls av ett krypande obehag, tvivlet sätter in, är hon arg, gick jag för långt, ska jag säga något?
Svaret är nej, gå och gör något manligt. Men låt oss se på några exempel.
Jag skrev ett inlägg om vikten av att anstränga sig för att vara trevlig när relationen är dålig istället för att bli en del av en negativ spiral genom att hemfalla åt sin besvikelse på att partnern inte anstränger sig . Signaturen David skrev en kommentar som jag tycker är så viktig, och vanlig, att jag utvecklar svaret.
”Håller med om att båda måste ge i relationen utan att förvänta sig något tillbaka, problemen uppstår när den man lever med anser att hur mkt man än ger så räcker det inte. Ett naturligt val i de fall man försöker och försöker utan att ens få ett tack tillbaka gör att man inte orkar hur länge som helst. I min relation har jag frågat vad hon vill ha, hon svarar samma sak varje gång. Blommor, choklad, överraskningar, presenter. Jag har gett henne allt detta med svaren ”va tråkiga blommor, hade dom inga andra”, ”Är det sån där äcklig choklad eller?”,”Det är kul att du anstränger dig, men varför gör du det nu när det inte behövs?” etc… Har fått frågan själv om vad jag skulle uppskatta, mina svar är lite olika men innebörden är oftast ömhet, förståelse, uppskattning. Jag skulle bli superglad om jag bara kunde få en kram helt spontant utan att behöva fundera varför…”
Tack för att du ger mig chansen att förtydliga mig David.
Om du läser relationsspalter kommer du säkert stöta på åsikten att du ska göra din fru glad genom att göra det hon ber om. Det kommer du inte få höra här.
Jag tycker att du ska anstränga dig, men ansträng dig att vara den du vill vara, inte den hon säger att hon vill ha. Kvinnor är notoriskt dåliga på att formulera vad män ska göra för bli mer attraktiva. Och vi kanske ska börja där. När du skriver att du vill ha mer ömhet, förståelse, uppskattning och kramar så är det attraktion vi pratar om.
Det låter som att du har hamnat i en vanlig fälla som brukar kallas dolda kontrakt eller psykologiska kontrakt. Det är när man gör något för den andra med en dold förväntan om att man ska få något tillbaka. Inget konstigt med det. Tanken att vi ska bli behandlade väl om vi behandlar andra väl är god, men det fungerar inte på det sättet. Vad du gör är att du avhänder dig makten på ett sätt som garanterar att du kommer bli besviken när hon inte uppfyller sin sida av kontraktet.
Utan att veta mer om din relation är det svårt att ge specifika råd om hur du kan göra dig mer attraktiv men generella råd är att bli mer dominant, träna, bry dig om hur du framstår, ta tag i sådant som inte fungerar hemma, i familjen eller i arbetslivet. Ta itu med ditt liv helt enkelt, så att du skapar ett liv som är bra för dig oavsett om hon blir attraherad eller inte. Förutom att du skapar ett liv som du kan leva även om er relation inte fungerar är det bästa sättet att göra henne attraherad av dig.
Men generella råd åt sidan. Jag vill säga något om dina blommor. I alla relationer finns det en relativ status, ni kan ha samma status, du kan ha högre och hon kan ha högre. Sannolikheten är störst att hon blir attraherad om du har högre status. Att ge blommor är vanskligt redan från början eftersom det innebär att du anstränger dig för att hon ska tycka om dig, dvs. du sätter henne på piedestal. Men det kan fungera eller inte, det beror på henne och på hur ni har det från första början. Vad som är värre är att hon är oförskämd mot dig när du gör en vänlig gest. Jag hoppas du inser att det är oförskämt och respektlöst att kritisera en present man får?
Du kan inte acceptera att hon är respektlös mot dig, för det sänker garanterat din status (och förmodligen din självkänsla). Samtidigt är det inte helt enkelt att bemöta respektlöst beteende. Ingen av de enkla svaren, att bli arg, sur eller tystna fungerar eftersom de sänker din status ännu mer.
Du måste agera och du måste behålla lugnet, och utstråla självförtroende. Det enklaste sättet är förmodligen att lugnt och sakligt berätta för henne att du inte accepterar att hon kritiserar gåvor. Säg till henne att du förväntar dig en ursäkt. Om hon vill diskutera det så vägrar du gå in i en diskussion. Det finns inget rimligt argument för att kritisera en välvillig present. Om hon vägrar be om ursäkt, avsluta samtalet och säg att du förväntar dig att hon agerar bättre nästa gång. Tricket är att vara lugn, tydlig och inte tillåta sig hamna i en diskussion. Hon må tycka vad hon vill så länge du har din ståndpunkt klar för dig.
Nackdelen med att konfrontera respektlöst beteende är att om du är i en ansträngd relation riskerar det bli många konfrontationer och tillsägelser vilket inte kommer göra relationen lyckligare. Dessutom tycker många att det är svårt att konfrontera utan att hetsa upp sig eller låta sig dras in i en diskussion.
Ett alternativ är att retas med henne istället. Säg något vitsigt och gärna lite absurt. Exempelvis skämtsamt ”men, det här är ju pinsamt, det är ju min älskarinnas bukett, låt mig gå ut i bilen och hämta din”, le och gå och gör något annat. Tekniken kallas agree and amplify (googla gärna för bättre exempel) och så länge du lyckas skämta bort det på ett retsamt sätt utan att verka arg eller sur är det en väldigt bra teknik. Det är avväpnande, avfärdande och sätter dig i situationen att du retas med henne (dvs är högre i status), målet är att hon också ska skratta.
Agree and amplify fungerar förresten i storpolitiken också. Den ryska kanalen RT blev nyligen kritiserad för att gå i Kremls ledband av amerikaner som hävdade att de talat med före detta medarbetare på RT. RT:s svar var att de inte kunde talat med före detta medarbetare eftersom RT låter Kreml ta hand om de som slutar. Se det som inspiration.
Förövrigt är kritik mot presenter generellt en signal på att du ger för bra presenter, inte för dåliga. Vill du prompt ge henne något. Plocka en blomma i gräsmattan eller köp en kola på pressbyrån. Det skickar inte samma vibbar av att du anstränger dig för mycket och är ändå en present.
Jag tänkte återkomma till MMSL (married men sex life) men eftersom jag inte är särskilt förtjust i att organisera mitt arbete blir det via en omväg.
I förra inlägget om MMSL dök det upp en intressant fråga om vad som egentligen är attraktivt. Enligt Athol Kays första bok så väcker alfabeteenden attraktion men för en god relation behövs en korrekt blandning av alfa- och beta beteenden. Alfabeteenden är typiskt dominanta beteenden och betabeteenden omhändertagande. Han skiljer också på bra och dåliga alfa- och betabeteenden för de flesta som vill arbeta på sig själv behöver uppriktigt talat bli bättre på båda.
Athol har fått kritik från andra skribenter i manosfären för hur han använder alfa och beta. Andra menar att det inte går att tala om alfa- och betabeteenden eftersom alfa och beta är en position i en hierarki, av vissa använt som ett personlighetsdrag. Jag tycker Athols variant är pedagogisk. Om man vill lära sig något nytt behöver man nöta in det, och att träna på alfa- och betabeteenden är ett bra tänkesätt.
Men Athols bok får vänta. Jag läste nyligen en artikel* med en intressant teori om depression. Döm av min förvåning när sammanställningen av vad de kallar dominanssystemet i människor var som att läsa vilken gameblogg som helst. Alfabeteenden är attraktiva enligt manosfären, låt oss se vad forskarna säger. Fortsätt läsa
Kalla mig cynisk men en artikel i Expressen gav mig en dålig smak i munnen. Chris Price fick cancer, opererades, fick besked om att operationen lyckades, men den kom tillbaks och han fick beskedet att han bara hade 6 månader kvar att leva. Ett fruktansvärt öde.
Chris Price hade lovat sin kärlek Ceri allt hon någonsin önskade sig.
När han fick reda på att han bara hade sex månader kvar att leva friade han, och tillbringade sedan sina sista dagar tillsammans med henne för att uppfylla hennes drömmar, skriver BBC.
– Hans sjukdom gjorde att han levde fullständigt i nuet, och han lärde mig att göra samma sak, säger Ceri till BBC.
Redan här kan man fundera på vem författaren skriver för. Normalt när man pratar om att leva i nuet brukar man syfta på att vara i kontakt med sina egna behov, inte att leva för andras. Men visst, om jag skulle dö skulle jag också spendera sista tiden med min familj så jag kanske tolkar dem fel.
När Chris fick reda på att han skulle dö så gifte han sig med sin flickvän och lovade uppfylla alla hennes drömar. BBC skriver:
… he took her and her four children to Disneyland Paris and later they went to New York.
They shared the most ”magical” time, said Ceri, adding she would savour the memories forever.
Chris bought his bride the designer shoes and handbag she had always wanted.
He also booked to take her to Las Vegas for her birthday, but was not able to make the trip.
Anledningen till att han inte klarade resan var alltså för att hans cancer var så långt gången och han var döende. Änkan, Ceri, kommenterar hans sista tid (också BBC):
”It was as if Chris wanted to spend his last days making me as happy as he could,” she said.
”He knew I had fancied a pair of Louboutin boots but they were way too expensive for me to ever afford them.
”But Chris bought them for me and got me an even more expensive Mulberry handbag.”
Jag känner mig verkligen glad för hennes skull, tänk att hon fick en dyr handväska. Här finns två alternativ. Antingen är hon den mest narcississtiska individ jag mött eller så tycker journalister att detta är romantiskt. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest.
Wales Online verkar vara ursprunget och skriver mer. Åtminstone tillräckligt mycket mer för att min känsla av att vilja slå någon ska bli hanterbar.
Ceri said: ”If my love could have saved him, he would have lived forever. We packed so much into the short time we had together.
”His illness made him live completely in the moment and he taught me to do the same.
…
”My heart is broken losing him and I still spray his Aramis aftershave and wear his clothes to feel close to him.
”He loved me and took me on with four children as if they were his own. They loved him so much too.”
…
”That’s all he ever did was show everyone he met love. I miss him every moment of every day.”
The Spearhead från manosfären skriver också om det i, In a Corrupt Society, nobility is Conflated with Servility.
When I read this kind of thing, I just shake my head. Is this what it all comes down to? Whether so-and-so bought a few baubles or not? How degrading. It’s like being in family court all over again, with some filthy swine of a judge sizing you up by the thickness of your wallet.
No, that wasn’t what it was all about for Chris. There was something in the man, some fundamental characteristic, that valued and treasured the family life. …
If it were not for the Chris Prices of the world, there would be much less joy, much less innocence, and much less beauty in the world. He did not spend his last months shoving tokens into a slot to satiate some solipsistic appetite, but rather giving the gift of his humanity to those around him. It is what men do, and when I see it reduced to purchasing a few items in fashionable stores I am filled with a desire to smash the edifice of our rotten society down to rubble.
Jag håller inte med. Det är vad män gör, ja, och jag tycker det är ädelt, men det är inte värderingar som fungerar i ett samhälle som inte visar samma ömsesidiga respekt. Och ett samhälle som sprider artiklar som denna klarar inte att frodas med män som Chris som är självuppoffrande. Ett samhälle som sprider artiklar som denna äter män som Chris Price.
Jag önskar så att jag hade hittat något mer som tydde på att Chris fick kärlek sitt sista halvår, och inte bara gav. För min egen skull håller jag mig i detta avslutande citat från Wales Online, och tänker att det kanske åtminstone är lite mer romantiskt än handväskorna som Expressen prioriterade att skriva om.
”He died in my arms and I felt his last breath.
Alla hjärtans dag kom och försvann i ett töcken av sömnbrist för mig. Hur firade ni?
Det finns en del att läsa om firandet på manosfären. Mycket är hjälpsamt. Inget är gulligull med hjärtan och överdådiga presenter.
Om du uppmärksammar alla hjärtans dag, vilket du bör om du har en fast partner, ge bort något billigt och enkelt som inte skvallrar om för mycket omtanke. Bland gamebloggarna kallas sådana presenter skittles och kan vara allt från en tramsig dikt till ett armband från ett marknadsstånd. Poängen är att du inte ska anstränga dig.
Varför ska du inte anstränga dig? Fortsätt läsa
I tidigare inlägg har jag skrivit att män behöver ta ansvar för sina familjer. Tyvärr lever vi ju i ett kulturellt klimat där det råder fullkomlig avsaknad av kompetenta manliga familjefäder i media. Därför gladdes jag åt Ian Ironwoods summering av hur det röda pillret påverkat hans familj under 2013, 2013: the year of Serious Adverse Events.
Hans familj har under 2013 varit utsatt för spektakulära svårigheter. Deras barn blev bortrövat från skolan och deras nanny, hans syskonbarn, plundrade dem för att bekosta drogmissbruk. Jag hoppas innerligt att ni ska slippa sådana prövningar men lår er inspireras av Ironwoods skildring av hur han konfronterade utmaningen, istället för att lämna över till frun som han hade gjort innan han tog det röda pillret.
Han skriver följande om hur han agerade efter sonens bortförande (sonen kom tillbaks oskadd):
“Took the lead and aggressively challenged the school administration’s policies, got the state board involved, reviewed the pertinent laws and regulations, and demanded accountability and change. Regardless of what effects my actions may or may not have had (people were fired), my approach to the matter was dramatically altered by the Red Pill perspective. I went in as a dominant force, not a quietly glowering and ultimately ineffectual crutch for my wife. Indeed, while Mrs. Ironwood did supply a lot of the data and the ”good cop” persuasion in our deliberations, I consistently led the discussion and provided verbal muscle when things faltered. “
Hur han föreställer sig sitt agerande innan det röda pillret:
“Would have protested and played the Outraged Father for a few moments, then grimly stood back and let my wife lead the discussion, abandoning the course of events to her decision-making under the guise of ”deferring to her matronly wisdom out of husbandly respect”. We would likely have been cajoled and persuaded to let the matter pass, no harm, no foul.”
Efter att syskonbarnet plundrat hemmet:
”Once the nature and extent of my Niece’s (and her boyfriend’s) larceny became clear – and it was extensive, they’d been going through our attic, my wife and daughter’s jewelry boxes, my shed, stolen the kid’s electronics and pawned them, etc – I kicked her out, went to the police with the evidence, and had warrants issued for them both. Since she was a family member my homeowners’ insurance didn’t cover it, but I didn’t let that stop me.”
Hur han föreställer sig sitt agerande innan det röda pillret:
“I would have pronounced my profound disappointment and frustration and then sank back into a gloom while Mrs. Ironwood did damage control. Would have likely allowed filial pressure and the ”forgiveness” vibe persuade me to allow her to go on with her downward spiral, my hands washed of her. Spice is an ugly drug to get addicted to, and I would have probably tried to get her into some sort of group assistance plan. Hell, I might even have been persuaded to pay for it. “
Han följer sin känsla och vågar lita på vad han tycker är rätt. Ett annat sätt att uttrycka det är han konsekvent väljer att konfrontera två obehag varje gång de uppstår, (den besvärliga situationen och risken att hans fru ska tycka illa om hans beslut), två obehag som alltför många män väljer att undvika. Läs hela blogginlägget så ser du hur det både förbättrade deras samarbete och relationen mellan dem. Jag är inte förvånad, detta är en dynamik jag ser hela tiden.
Botanisera gärna bland hans Ironwoods övriga inlägg i, The Red Pill Room.
Back to basics. Bloggen har legat i träda alldeles för länge på grund av lyckliga omständigheter i verkliga livet och viss skrivkramp. Nu drar jag igång min sporadiska produktion igen och börjar med MMSL (Married Men Sex Life) av Athol Kay som är ett av de ursprungliga skälen att jag började blogga. Athol Kay använder game (dvs. hur män kan utveckla sin attraktivitet, främst i korta relationer) för att förstå hur män kan bli mer attraktiva i sina äktenskap. Jag tycker han har gjort ett strålande och inspirerande jobb.
Athol har gett ut två böcker. ”The Married Men Sex Life Primer 2011” och ”The Mindful Attraction Plan”. Jag rekommenderar att du läser båda, i utgivningsföljd. Om du är man och har problem i din relation bör du läsa dem, egentligen räcker det att du är man.
Eftersom jag är en sur jäkel på det sättet behöver jag lägga in en brasklapp innan jag fortsätter. När man läser böckerna bör man för det första ta allting som låter vetenskapligt med en nypa salt. Athols koncept är lysande, hans argument är det inte alltid, ha överseende.
För det andra bör man veta något om ursprunget. Athols stora bidrag är att applicera manosfärens teori om dynamiken mellan män och kvinnor på äktenskap. Det finns två skäl till att jag vill poängtera det. Det första skälet är att Athol är respektlös och vare sig nämner de som lagt grunden för hans arbete eller hänvisar läsare som vill läsa mer till dem, vilket jag inte tycker om. Det andra skälet är att manosfären har byggt en omfattande teori om manligt och kvinnligt, samt dynamiken mellan könen, men manosfären handlar om självutveckling för män. Game är självutveckling för män. Därför är Athols råd effektiva för män men inte för kvinnor. Det märks inte minst på hans forum där män som har problem med relationer sporras till omvälvande förändringar och kvinnor med problem i sina relationer sporras att medicinera sina män med testosteron. Manosfären saknar en teori som ger kvinnor agens och därmed gör Athol det också. Med det sagt uppskattar många kvinnor böckerna ändå för att han sätter ord på en förändring de skulle vilja se i sina män.
Jag tänker presentera lärdomar från MMSL som en serie.
Första läxan från MMSL är: för att du ska kunna förbättra er relation behöver din fru vara attraherad av dig och attraktion är inte ett medvetet val. Det enda sättet du kan attrahera din fru är att göra dig attraktiv.
Tänk så här. Man kan sätta ett värde på hur attraktiva människor är som partners. Följd den konventionella standarden och använd en skala från ett till tio. Athol kallar värdet för SR för sex rank. Om din SR är lägre än din frus kommer du inte kunna påverka särskilt mycket, särskilt inte sexlivet, och hon kommer förmodligen vara mer kritisk mot dig. Om du har högre SR än henne kommer hon bli attraherad och kämpa för relationen, samt vara mindre kritisk.
Er relativa status, hur era SR förhåller sig till varandra, är dock inte ett objektivt värde. Det räcker inte att utomstående bedömer att ditt SR är högre eftersom SR även inkluderar er status i förhållande till varandra. Om hon inte upplever att din status är högre än hennes hjälper det inte. En del av att göra dig attraktiv är därför att höja din status så att hon måste kämpa uppåt.
Detta faller väl in i resonemang om att kvinnor tenderar att sträva efter relationer med män som har högre status än de själva. Eller mer vardagliga reflektioner som att kvinnor som är upptagna av att knyta an till sina män skryter om männen för sina väninnor och kvinnor som är upptagna av att knyta an till sina väninnor istället kritiserar sina män inför väninnorna. Att du har högre SR än henne kommer både göra henne mer tillfreds i relationen och mer attraherad.
Här ser vi också första skillnaden mellan män och kvinnor. Athol menar att samma dynamik borde fungera för kvinnor trots att resultaten från hans klienter visar att så inte är faller. Vad han missar är att män tenderar att underkasta sig hierarkiskt. Män som upplever att deras kvinnor har högre status tenderar snarare bli uppgivna och undergivna än att kämpa för relationen.
Till syvende och sist lägger detta ansvaret för relationen i ditt knä. Du kan rädda din relation genom att utveckla dig, inte genom att kräva att hon ska förändras. Jag återkommer till detta men detta är i sig ett av de bästa råd du kan få.
”Vi behöver mer forskning om killar och män. Det finns en hel del forskning om tjejers och kvinnors livskvalitet, ätvanor, kroppsuppfattning, och användande av alkohol och droger. Om killar och män vet vi mycket mindre, även om frågorna är lika viktiga för båda könen!”
Så börjar ett upprop om enkätsvar från KI och Uppsala Universitet som jag plockade upp i ett flöde. Det är behjärtansvärt så sprid länken.
Professorn bakom studien, Ata Ghaderi, fokuserar på ätstörningar vilket förklarar att man börjar sina försök till förståelse för pojkar med huvudsakligen kvinnliga problem som anorexi och bulimi. Om ni har idéer om vad som är problem som är mer manliga till sin natur tycker jag ni ska berätta om det under övrigt på slutet av undersökningen. I min erfarenhet finns det en rätt låg förståelse för pojkars problem om de inte råkar sammanfalla med flickors problem eller är problem som besvärar andra som droger och aggressivitet.
”Jag är inte attraherad av henne” säger han och funderar på att separera. Jag frågar om relationen, och som många män med problem i relationen känner han sig maktlös, pressad och kritiserad, men det avgörande för att han är tveksam är att han inte tänder på henne. Han undrar om han någonsin gjort det. Det är nästan så att han känner viss avsmak när han ser på henne.
Jag frågar om deras sexliv, och det är bra. Han är obekväm med att berätta om det men sexlivet är ok förutom att han inte tänder på henne och det oroar honom, han är för ung för att ge upp sex.
Resten av relationen är sådär. Hon vill mycket och han är inte särskilt engagerad. Vi pratar om det för det finns något depressivt och uppgivet i maktlösheten. Han börjar ta tag i sitt liv, fatta beslut som får honom att må bättre men den gnagande känslan av att relationen inte fungerar när han känner sig oattraherad släpper inte.
Nu har tryggheten i vår relation växt och vi kommer in på sex igen. Hur sexlivet är ok men egentligen mer arbetsamt och kravfyllt än lustfyllt. Jag konstaterar att det är märkligt att han å ena sidan ständigt plågas av tankar om sex med andra kvinnor, och hur han ska uthärda en sexlös relation, å andra sidan ser på sin nakna sambo och tänker att sex är mer arbete än det är värt.
Jag frågar hur deras sexliv ser ut och vad han skulle önska? Vad han skulle önska vet han inte, vilket jag tolkar som att vi inte riktigt är där än men han har tröttnat på att alltid följa samma rutin för att hon ska få orgasm/slicka eller smeka henne en halvtimme innan de har sex/alltid ha lampan släckt/inte kunna vara spontan och ha en snabbis eller ha sex någon annanstans än där de brukar ha det osv.
Jag är empatisk. Det låter som ett arbete och inte särskilt lustfyllt när han beskriver hur han måste följa en regeluppsättning för några sekunders egen fysisk njutning. Jag undrar om det kan finnas ett samband mellan att deras sexliv är en kravfylld arbetsuppgift för honom och att han inte känner sig attraherad? Det tror han inte. Han minns hur det var när de träffades och undrar om han inte bara blev intresserad för att någon visade honom uppmärksamhet. Han tror inte att han någonsin var attraherad.
Vi kommer tillbaka till sexlivet och jag undrar hur det blev som det är? Hur kommer de sig att han längtar efter sex men inte vill ha det eftersom det bara är ett arbete? Hur skulle det se ut om han bestämde? Svaren är vaga, han vet inte, men om det var mer spontant skulle det vara bättre. Jag föreslår att han kanske hade tyckt sex var bättre för honom om han var mer i kontakt med vad han tycker om? Om han inte var fullt så fokuserad på hur han tror hon vill ha det? Inte såg sexet som ett arbete för att han ska få utlösning och lite fysisk njutning på slutet utan något han deltar i, även mentalt? Det kan han tänka sig så vi pratar om hur det skulle kunna se ut. Han tycker att de ska ha sex på ett sätt som är bra för henne, så att hon får orgasm, men vi kommer fram till att det ändå kanske är rättvist att det åtminstone är bra för honom ibland, han är tveksam men håller med om att det är logiskt.
Han är tveksam till att göra något åt det i relationen. Han känner ingen lust till henne och vad är poängen om de ändå ska separera? Ändå bestämmer han sig för att det kanske är värt ett experiment, att pröva att initiera sex, när han vill, som han vill, var han vill under ett par veckor.
”Han” är legio. En av många som beskriver samma sak. En av många som finner att när han faktiskt tar sina egen lust på allvar så växer attraktionen, minskar maktlösheten, ökar engagemanget för relationen, kärleken växer. Plötsligt är det inte bara hon som vill saker i relationen. Tankar på att boka en resa, skaffa barn, köpa hus, en framtid tillsammans är inte längre avlägsna. Bristen på attraktion är som bortblåst och på hans beskrivning låter de nykära.Som en bonus tycker sambon också att sexlivet är bättre.
Vem kunde ana det?
Ett vanligt missförstånd som jag skulle vilja råda bot på är att man inte ska behöva anstränga sig i en relation.
Typexemplet är småbarnsföräldrarna med rödsprängda ögon som uppgivet konstaterar att deras relation känns död, att de funderar på att skiljas. Jag ber dem berätta om hur de har det och de berättar om hur de sliter för att få allt att gå ihop men att det inte finns någon tid för varandra och att de bara grälar.
Jag frågar dem när de är som närmast varandra, när de har det som bäst och vanligtvis är svaret att det är på semestern, när de reser, och det gör de ju sällan sen barnen kommer.
Jag är full av empati. Jag har haft småbarn, varit frustrerad och haft rödsprängda ögon, men bakom den stagnerande relationen och grälen döljer sig missförståndet.
Det här knyter an till förra inlägget om vårt sökande efter ovillkorlig kärlek, för vad som händer när man är trött och frustrerad är man hoppas på att få stöd, tröst och kärlek av ens partner så att man orkar. En helt naturlig reaktion. När vi inte får vad vi behöver blir vi frustrerade och grälen eskalerar. Barn som råkar ut för något jobbigt söker sig till föräldrarna för stöd. Vuxna söker sig till sin partner. Ovillkorlig kärlek innebär att vi får det, men ovillkorlig kärlek är ju en villfarelse.
På samma tema hör jag ofta människor säga att om jag måste förställa mig och vara någon annan än den jag är i relationen så är det inte värt det. Samma sak, det är drömmen om den ovillkorliga kärleken. Kärlek man bara får.
Men ovillkorlig kärlek får inte ens spädbarn. Föräldrarnas reaktion på spädbarn påverkas i hög grad av hur barnet beter sig. Ett glatt och livfullt spädbarn kommer få mer positiv uppmärksamhet än ett kinkigt barn.
En bra relation kräver att man är där för varandra. Att vi stöttar varandra är en central del av det känslomässiga band och den trygghet som binder ett par. Men det räcker inte. Vi måste också prioritera att ge liv till relationen, att ge glädje för att få glädje tillbaka, att vara kärleksfulla för att få kärlek tillbaka.
Rubriken syftar på alla de par som sliter med vardagen och bara önskar att deras partner skulle kunna göra dem lyckliga. Ansträng er för varandra istället för att vänta och längta. Ni kommer få mer tillbaka. Ansträng er som ni gjorde när ni först träffades. Nästa gång du har en pissig dag och önskar att ni hade en bättre relation, ta dig i kragen och ansträng dig lite extra för att sprida glädje hemma, utan att förvänta dig något tillbaka. Ge i relationen, särskilt när den är som värst.
Johan Grå 