Kalla mig cynisk men en artikel i Expressen gav mig en dålig smak i munnen. Chris Price fick cancer, opererades, fick besked om att operationen lyckades, men den kom tillbaks och han fick beskedet att han bara hade 6 månader kvar att leva. Ett fruktansvärt öde.
Chris Price hade lovat sin kärlek Ceri allt hon någonsin önskade sig.
När han fick reda på att han bara hade sex månader kvar att leva friade han, och tillbringade sedan sina sista dagar tillsammans med henne för att uppfylla hennes drömmar, skriver BBC.
– Hans sjukdom gjorde att han levde fullständigt i nuet, och han lärde mig att göra samma sak, säger Ceri till BBC.
Redan här kan man fundera på vem författaren skriver för. Normalt när man pratar om att leva i nuet brukar man syfta på att vara i kontakt med sina egna behov, inte att leva för andras. Men visst, om jag skulle dö skulle jag också spendera sista tiden med min familj så jag kanske tolkar dem fel.
När Chris fick reda på att han skulle dö så gifte han sig med sin flickvän och lovade uppfylla alla hennes drömar. BBC skriver:
… he took her and her four children to Disneyland Paris and later they went to New York.
They shared the most ”magical” time, said Ceri, adding she would savour the memories forever.
Chris bought his bride the designer shoes and handbag she had always wanted.
He also booked to take her to Las Vegas for her birthday, but was not able to make the trip.
Anledningen till att han inte klarade resan var alltså för att hans cancer var så långt gången och han var döende. Änkan, Ceri, kommenterar hans sista tid (också BBC):
”It was as if Chris wanted to spend his last days making me as happy as he could,” she said.
”He knew I had fancied a pair of Louboutin boots but they were way too expensive for me to ever afford them.
”But Chris bought them for me and got me an even more expensive Mulberry handbag.”
Jag känner mig verkligen glad för hennes skull, tänk att hon fick en dyr handväska. Här finns två alternativ. Antingen är hon den mest narcississtiska individ jag mött eller så tycker journalister att detta är romantiskt. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest.
Wales Online verkar vara ursprunget och skriver mer. Åtminstone tillräckligt mycket mer för att min känsla av att vilja slå någon ska bli hanterbar.
Ceri said: ”If my love could have saved him, he would have lived forever. We packed so much into the short time we had together.
”His illness made him live completely in the moment and he taught me to do the same.
…
”My heart is broken losing him and I still spray his Aramis aftershave and wear his clothes to feel close to him.
”He loved me and took me on with four children as if they were his own. They loved him so much too.”
…
”That’s all he ever did was show everyone he met love. I miss him every moment of every day.”
The Spearhead från manosfären skriver också om det i, In a Corrupt Society, nobility is Conflated with Servility.
When I read this kind of thing, I just shake my head. Is this what it all comes down to? Whether so-and-so bought a few baubles or not? How degrading. It’s like being in family court all over again, with some filthy swine of a judge sizing you up by the thickness of your wallet.
No, that wasn’t what it was all about for Chris. There was something in the man, some fundamental characteristic, that valued and treasured the family life. …
If it were not for the Chris Prices of the world, there would be much less joy, much less innocence, and much less beauty in the world. He did not spend his last months shoving tokens into a slot to satiate some solipsistic appetite, but rather giving the gift of his humanity to those around him. It is what men do, and when I see it reduced to purchasing a few items in fashionable stores I am filled with a desire to smash the edifice of our rotten society down to rubble.
Jag håller inte med. Det är vad män gör, ja, och jag tycker det är ädelt, men det är inte värderingar som fungerar i ett samhälle som inte visar samma ömsesidiga respekt. Och ett samhälle som sprider artiklar som denna klarar inte att frodas med män som Chris som är självuppoffrande. Ett samhälle som sprider artiklar som denna äter män som Chris Price.
Jag önskar så att jag hade hittat något mer som tydde på att Chris fick kärlek sitt sista halvår, och inte bara gav. För min egen skull håller jag mig i detta avslutande citat från Wales Online, och tänker att det kanske åtminstone är lite mer romantiskt än handväskorna som Expressen prioriterade att skriva om.
”He died in my arms and I felt his last breath.
Johan Grå 
Det verkar ofta som att feminister hyllar något sorts fullständigt egocentrerat, psykopatiskt ideal.
Ja, särskilt i förhållande till män. Mannen i berättelsen är ju helt osynlig som individ med egna behov.
Ja-a, vad kan man säga? Kärlek är att någon köper en en massa grejer eller att käka kopiösa mängder socker. Åtminstone i feministernas värld.
Ett tack är jag dock skyldig feminismen. Den har nämligen med all önskvärd tydlighet demaskerat kvinnors själsliv, som verkar mer än lovligt torftigt. Nåja, det här borde ju inte vara några nyheter, precis, men i en tid då kvinnan sätts på piedestal, så är dessa nakna påminnelser mer än hälsosamma. Inte för att män nödvändigtvis är mer djuplodande, men det har väl ingen heller påstått…
Jag försökte faktiskt skriva ihop hur en lika egoistisk berättelse skulle låta ur ett manligt perspektiv men lyckades inte. Jag kommer inte på någon sådan berättelse.
En sådan berättelse skulle bara bli alltför grotesk.
‘Solipsism’ är nog det ord jag tänker på. Kvinnan sätter sig själv i centrum även när mannen håller på att dö.
Och så beskylls män generellt för att vara egoistiska…
Jag kan inte annat än hålla med. Observera dock att den svenska artikeln är en rewrite gjord av en manlig journalist. Så det är inte bara de som sätter sig själva i centrum.
Alla handskas vi olika med döden. Och den tid som är kvar. Jag har levt ett långt liv och därmed varit med om många dödar och framför allt tiden som föregått döden och som man vet är begränsad.
Märkligt nog är många av dem som ska dö starkare än vi som ska leva vidare. Jag har blivit tröstad av de som ska dö. Och det har hänt att vi också handskats med både mycket dyra resor och kläder m m. Inte för att vi har varit hungriga efter fina saker – utan det har mer varit att det är sista chansen att få och ge något och då vill man att det ska vara fint – Även om man i själva verket fullständigt skiter i grejerna – man är så maktlös inför det stora som ska hända och man inte kan påverka.
Jag har själv också varit döende, men blivit räddad av kanonduktiga läkarteam. När man själv tycks vara på väg att lämna livet, så blev min upplevelse att de som var kvar blev viktigare än jag. Det är jobbigare för dem som blir kvar än för dem som måste gå.
Därför skulle jag tro att Chris Price dog lycklig över att kunna köpa fina skor och en vacker väska till sin fru. Kändes lite sorgligt att läsa era tolkningar. Jag har själv varit i liknande situation som Ceri och känt på precis samma sätt som hon beskriver.
mvh
”Sverre” och ”Rick” Inte ok att blanda in begrepp som feminism i detta sammanhang. Kvinnans egoism har inget med feminism att göra. Sådana uttal tyder endast på okunskap och en hint om att ni väljer att låta era fördomar styra ert förhållningssätt till andra människor.
På vilket sätt vi hanterar kriser är en sak, vad vi anser vara lycka är en annan. Människors egoism och på vilket sätt vi resonerar kring olika situationer påverkar våra handlingar.
Förstår inte riktigt vad du vill säga med artikeln förutom att den är ett exempel på hur media väljer att spegla människors liv, eller hur ”fucked up” människor har blivit av detta konsumsionsbegär, vad vi lägger in i begreppet lycka. Uppfattar en, enligt mig, utttråkande ytlighet hos båda personerna i artikeln. Slutligen är det dock en liten ynka artikel.
Att vilja skapa fina minnen för de som blir kvar är väl något gott och kan vara nog tillfredställande för den som ger.
Vi kan vända, vrida och analysera allt vi läser men till sist kan vi likväl inte hitta en sanning som stämmer överens med hur en människas verkliga själsliv ser ut och vad som får oss att göra de val vi gör. Gillar bättre dina andra inlägg, de som har en tyngd.
Det finns mycket att säga om artikeln men att man hyllar att en man använde sina sista dagar till att spendera pengar på en kvinna som inte ens i efterhand har vett att fokusera på honom är tillräckligt.
Observera att jag respekterar att han gjorde det bästa av sina sista dagar och jag hoppas att hon hade förmåga att återgälda det bättre än vad som framkommer i artikeln. Jag kritiserar det samhälle och det medieklimat som hyllar mannen som en förbrukningsvara vars värde ligger i vad han ger kvinnan. Där man kan ignorera hans känslor, hans värde som människa, även när man skildrar hans död.
Johan Grå:
”Det finns mycket att säga om artikeln men att man hyllar att en man använde sina sista dagar till att spendera pengar på en kvinna som inte ens i efterhand har vett att fokusera på honom är tillräckligt.”
Det kan också vara så enkelt som att hon inte vill fläka ut allting till allmän beskådan utan väljer detta sätt för att få ha de viktigaste minnena för sig själv så att de inte blir sönderanalyserade och nedsmutsade. mvh
Jag är ju fet, och jag umgås helst med män som också är överviktiga. Magnus tjatar hela tiden om min vikt/övervikt, varför bryr han sig för ? han kan ju ragga upp en tjej som väger 55 kilo o låta bli att störa mej. Han påstår att alla tjejer vill ha honom, vem försöker han övertyga? sig själv? han e så ytlig att det e synd om honom, han bryr sig bara om kroppsvikt/utseende. Han och Johan kan ju ta varann i hand för dem e precis likadana prcis lika korkade, dem ser ju t.o.m likadana ut…
Jag har läst alla dina blogginlägg Johan Grå, men förstår inte vart du vill komma ?
Äktenskapet är en institution som inte fungerar och som inrättades för evigheter sedan av praktiska skäl. Gifta par är inte himlastormande förälskade i varandra, dem ACCEPTERAR varandra, det är skillnad. Förälskelse är när man inte riktigt känner varandra, fjärilar i magen och föremålet för ens heta känslor vilar i ett dunkel av mysterium. Man blir oftast förälskad i dem som är olik en själv !
Ja, äktenskapet är en institution, men dels tror jag att de praktiska skälen består och dels vill många människor ha långvariga relationer. Min ambition är att hjälpa de som vill det, och ge hopp till de som är tveksamma om att de går.
Nej gifta par är inte himlastormande förälskade hela tiden och de flesta verkar inte ha behov av att alltid vara det heller, även om det förstås är en krydda i livet. Vad lägger du i ordet acceptera. I den vardagliga betydelsen att tolerera håller jag inte med. Om du menar acceptera såsom att sluta ifrågasätta varandras varande och varandras del i ens liv så håller jag med.
Johan Grå. Jag har ingenting emot långvariga relationer, sådana kan vara mycket berikande utan att man för den sakens skull måste vara gifta. Långvariga relationer är toppen, vad jag vänder mej emot är det obändbara monogama äktenskapet där paret delar tak och ses i stort sett dagligen. Att gå och nöta och slita på varandra och aldrig få chans att längta efter vederbörande för att man ses för ofta. Det hela handlar om hur ofta man ses, Vem vill äta samma mat varje dag ? skulle du fråga det skulle de flesta säga att efter två veckor med enbart janssons frestelse så är dom så trötta på jansson att dem vill kräkas, på samma sätt, vem vill komma hem till samma partner varje dag, det e ungefär lika roligt som ett pussel som redan är färdiglagt….dvs, det går bra att strunta i det….
Jag håller delvis med. Det är en balansgång mellan att de flesta båda vill ha en enhet, trygghet och någon att dela familjesysslorna med men också behöver distans och i någon form skilda liv för att upprätthålla intresse och attraktion för varandra. Vad som är rätt balans tror jag är individuellt vilket ibland gör det svårt att hitta en balans som båda trivs med.
Och när det gäller förälskelse, nej gifta par e inte himlastormande förälskade i varandra, inte hela tiden, inte ens ibland, men många gifta par vill ändå skönmåla och ”förhärliga” sina trista monogama äktenskap… Jag har ju alltid (via mina yrken) kommit i kontakt med tusentals och åter tusentals gifta män och alla hungrar dem efter andra kvinnor, det e en gemensam nämnare….
Och nej, det e inte bara kvinnorna som ska anstränga sig i relationen, även män ska göra det. Men är man förälskad känns inte ansträngningen jobbig utan den flyter på smärtfritt.
Förälskelse e inte bara en krydda, den e en enorm drivkraft.
Men det finns människor som aldrig varit förälskade, aldrig känt den himlastormande passionen, dessa människor (som inte känner förälskelse etc) är känslomässigt underbegåvade, dvs dem e känslomässigt förståndshandikappade.