Klarar din relation vattentestet?
Låt mig först säga något om status. Status är ett mått på en persons värde, särskilt relativt till andra. Det är en form av mått på ens plats i hierarkin, samtidigt som hierarki handlar om makt och status om värdet.
Vi kan återkomma till hur människor upplever status. Det som är relevant här är att det oavsett om ni tänker på det eller inte är ett spel som sker mellan er i relationen. D kanske inte tänker i termer av status men det finns ändå som en dold variabel i relationen för vi är skapta för att hålla reda på sådant.
Status är också relevant för allt talar för att kvinnor främst attraheras av män med högre status än de själva.
Vad är då vattentestet? Jo, jag brukar fråga par då och då om den som verkar undfallande (nästan alltid mannen) någonsin ber sin partner hämta vatten till honom. Det gör han aldrig, om han inte är dödssjuk. Efter det brukar jag fråga den andra partnern, äh … stryk det. Jag har nästan aldrig behövt fråga partnern för kvinnor säger förvånat. ”Varför gör du aldrig det, jag brukar ju ofta be dig laga en kopp te eller hämta ett glas vatten”.
Vem har högst status här?
Tänk er att ni sitter tillsammans i soffan och tittar på TV. Den som har högst status är den som får den andra att bete sig som en betjänt.
Johan Grå 
…eller tvingar den andre att anpassa sitt språk, som Ninni diskuterar på Genusdebatten: Relationer i skolan, del 3
Quod licet Jovi non licet Bovi…
(Med det sagt tror jag nog att vi klarar vattentestet i vår relation, även om jag kanske inte frågar så ofta.)
Det finns många vattentest.
Tack för citatet förresten, det ska jag lägga på minnet.
Som vanligt ett förträffligt inlägg och just den där förvånade reaktionen hos kvinnan… det är där genusvetenskapen borde gjort nytta.
Tack. För mig är hoppet ute för genusvetenskapen. Så länge de har könsmaktsordning som utgångspunkt letar jag hellre bland de kärleksfullare religionerna. Men mer forskning om hur vi faktiskt förhåller oss till varandra ser jag gärna 🙂
Absolut. Jag kollar hellre tebland, det håller samma nivå på vetenskaplighet.
Jag funderade på den där vattentesten i vår relation, jag kom på att den inte fungerade något vidare. Min man har så pass mycket tyngre vardag med sitt arbete än mig, så han är helt slut när vi väl sitter framför tv’n eller vad vi nu kopplar av med. Och eftersom jag vet om det, så brukar jag erbjuda mig och fråga om det är något han vill ha. Jag tycker han är värd och behöver vila. Så det är sällan han frågar (efter alla år vet jag oftast om och vad han vill ha) Jag frågar bara honom om jag är sjuk eller om han ändå är uppe och ränner.
Lite synd, för jag är nyfiken på resultatet. Det hade varit kul att kunna kolla den där dolda variabeln. Fast jag tror jag vet svaret ändå:)
Är ni tillfreds? I så fall tänker jag att det är svaret på testet. Kommunikation är egentligen överskattat som förhandlingsteknik i par. Det är först när förhandlingen misslyckas man behöver kommunicera men det är svårt att prata för vi använder ord när vi egentligen vill bli adekvat bemötta på ett mer basalt känslomässigt plan. Får man känslomässig kontakt och känner varandra löser sig det mesta ändå.
Sant och ja det är vi. Inget liv är utan toppar och dalar. Men vi brukar samarbeta i dalarna och njuta av livet på topparna.:)
Funderar lite över detta. Jag skulle nog säga att det är både och hemma. När mannen är på väg in i köket så brukar jag be honom hämta något åt mig, och när jag är inne där så brukar hab be mig hämta åt honom i vissa fall eller också kollar jag av om han ska ha något eller inte.
Rent allmänt har väl jag hämtat kaffe till honom oftare än han hämtar åt mig, men det beror på att han gett upp. Jag häller upp kaffe i kopp till honom, han är nöjd. Jag vill ha grädde i min kopp, mer än han häller i så jag går tillbaka och fixar det. Alltså säger han bara ”det är klart” numer.
Det glädjer mig att det inspirerar till funderingar. Så småningom följer jag nog upp det med en fortsättning. Egentligen finns det många sätt att klara vattentestet tänker jag. Huvudsaken är att man inte börjar ta varandra för givna och använder eller låter sig användas. Bara en sån sak som att be vänligt och visa uppskattning när den andra gör en tjänst är långt från att acceptera att den andra parten tar en för given.
Haha! Exakt så där är det hemma hos oss också. 🙂
Man behöver kanske inte lägga någon maktanalys på det, men i de flesta fall där ena parten är underlägsen, brukar de inte ställa högre krav än den förment överordnade. Men nog är det en lite lustig skillnad det där: jag tar det jag får, och klagar väldigt sällan på om det är för varmt eller kallt, för salt eller för lite salt, för mycket eller för lite grädde, eller inget grädde alls. Min hustru är betydligt mer bestämd med hur hon vill ha det.
Du vet att det är en typisk könskodning, vi kvinnor vill gärna ha lite mer specifika saker och inte vad skit som helst ju 😉
Pingback: Män måste vara självhävdande, för kvinnor är det en alternativ strategi | Johan Grå